Category: Svenska

Documents: Scandinavian America

A Chronology of Some Facts about Scandinavian Presence in America

leiferiksonminnesotastatecapitol

Leif Erikson Statue at Minnesota State Capitol

986-1003 Two Norwegians, Biarni Herjolfsson and Leif Erikson, reach America, on separate voyages. Colonization of “Vinland” fails, but new research indicates that the Viking explorers may have penetrated the Americas as far west as Minnesota (see entry 1898). (For less-well known facts, see my essay “Ingeborg, A Viking Girl on the Blue Lagoonhere)

1013 Snoiri, son of Gudrid (wife of the Icelander Thorfinn Karlsefni), is the first white child born in North America.

1630 Scandinavian settlers come with Dutch settlers, in the bay of New Amsterdam.

1638 Fort Christina, first Swedish colony (New Sweden/Nya Sverige).

1638 The first log cabin in America is erected by Swedes.

1639 Jonas Bronck, a Scandinavian immigrant of disputed origin (Faroe Islands, or Denmark, or Sweden), married with a Dutch woman and settled in New Netherland, is the first to colonize the area that now bears his name, the Bronx in NYC, as does the Bronx river (Bronck’s river).

1655 After a battle, New Sweden becomes part of New Netherland. Later, in 1664, the Dutch New Amsterdam is conquered by an English fleet.

1681 William Penn buys the land for his colony of Pennsylvania from Swedish settlers.

1705 Thormodus Torfæus, royal historian of the Kingdom of Denmark-Norway, writes Historia Vinlandiæ Antiquæ (History of Ancient Vinland)

1769 Foundation in Philadelphia of a Society of Scandinavians, as a socio-cultural organization.

1776 John Morton, of Delaware, descendant of Swedish settlers, casts the deciding vote in favor of the Declaration of Independence.

1781-82 John Hanson, descendant of the earliest Swedish settlers, serves as the first ‘President of the U.S. in Congress Assembled’, before George Washington is elected President of a new U.S. government. Thus, he was chief executive of the nation during its first year.

1826-1910 Norway gave to America a larger proportion of her people than any other nation, except Ireland, during the great Atlantic migrations.

1840 Swedish’s Immigration Law of 1768 restricting the right of emigration is repealed by the Parliament as an answer to the problem of pauperism.

1844 Danes create the first Scandinavian society in America.

1846 Eric Janson, leader of the Swedish pietistic sect known as the Jansonites, builds Bishop Hill Colony in Illinois, a communal society that was to last until 1870.

1847 The first Scandinavian newspaper in the US, Skandinavia, is published in New York City.

1848 Creation of the first Bygdelag or “District League,” Norwegian-American organization with social and cultural purposes.

1848 Danish pioneer Peter Lassen leads a party through the Sierra Nevada to northen California, blazing a new route past the mountain that now bears his name: Lassen Peak.

1850 Beginning of Danish Mormons’ emigration to Utah. (Danes are the major European component of the Mormons. See William Muller’s Homeward to Zion: The Mormon Migration from Scandinavia)

1851 First Scandinavian political organization: the Swedish-American Republican Club of Illinois.

1854 Scandinavians, as a group, begin to transfer their political allegiance from the Democratic to the Republican Party. The process is complete by 1860.

1856 Scandinavians largely oppose the American (Know-Nothing) Party in favor of immigration restriction and longer residence requirements for citizenship. (See entry 1886(i) for a shift in opinion)

1864-1867 The Great Famine in Sweden leads to an exodus to America.

1872 Jon Olafsson leads a party for the exploration of Alaska as a settlement site for Icelanders. The resulting bill is not passed. Icelanders create a ‘New Iceland’ colony near Lake Winnipeg, on land granted by the government of Canada; the colony is named Gimli after the paradise of Norse legends.

1877 Foundation of the Norwegian-American Historical Museum in Decorah, Iowa. Decorah is nicknamed the “Norwegian capital” of the state.

1883 The first prima donna of the New York Metropolitan Opera is a Swedish woman, Christina Nilsson.

1886 Many Scandinavians join nativist associations in opposition to the emigration of new people from Southern and Eastern Europe.

1886 Due to agrarian distress in the Mid-West, thousands of Scandivavians leave the Republican Party and join the Farmers’ Alliance, which will later become part of the Populist Party.

1888 Norwegian-American newspaper Normanden is started; headed by writer H. A. Foss, it expresses the Populist sympathies of the Scandinavian farmers (1888-1993). (More on H. A. Foss below: Prohibitions-Mystik)

1890 Jacob A. Riis, the best-known Danish-American, publishes How the Other Half Lives, an influential appeal to social conscience. (He later published, among other things, his memoirs under the title The Making of an American, 1901.)

1890 Scandinavians in the Mid-West are instrumental in getting Farmers’ Alliance’s candidates elected to the House of Representatives.

1891 In reply to a questionnaire sent to governors of states by the Immigration Restriction League, 12 state governments express a desire for immigrants of Scandinavian bakground (for these are perceived as “hard working, god fearing, and non-radical”).

1894 “Give me Swedes, snuff and whiskey, and I’ll build a railroad through hell.” (James J. Hill, of the Great Northern Railroad)

1894 Many Scandinavian-Americans join the American Protective Association, a nativist anti-catholic organization.

1894 Numerous victories of the Populist party, especially in Scandinavian populated states: North and South Dakota, Minnesota, Wisconsin.

1895 Creation of the Sons of Norway, the largest Norwegian secular organization in America.

1898 Finding of the Kensington Stone, a slab of Runic inscriptions, dated 1362, in Minnesota.

1899 Thorstein Veblen’s Theory of the Leisure Class.

1900 Minneapolis is the Scandinavian capital of America, the center of Swedish and Norwegian papers, churches and seminaries.

1902 Chicago-based Ottilie Liljencrantz writes her first Viking romance, The Thrall of Leif the Lucky, based on the journeys of Leif Erikson to Greenland and America.

1910 Even as late as 1910, Scandinavian immigrants are less inclined to settle in cities than other immigrant arrivals.

1914-1915 Icelander-American Vilhjalmur Stefansson became a world-famous explorer of the Arctic; he showed how, by using local ressources, explorers could spend years north of the Arctic circle.

1915 Scandinavian-Americans form the backbone of the Farmers Nonpartisan League. (On the Populists and the League, see next section.)

1917 US purchases the Danish West Indies (Virgin Islands), where live 3,200 Danes, who acquire American citizenship in 1927.

1917 Norwegian-American Henry Oyen writes novel Gaston Olaf, made into a film the same year by director Francis Ford as The Avenging Trail with actor Harold Lockwood.

1919 Andrew Volstead, a Norwegian-American Congressman from Minnesota, writes the Prohibition Law. (see Prohibitions-Mystik below)

1921 The Swedish-Lutheran Church in America resolves to conduct all services in English (at that time, 85 % of the preachings were still in Swedish).

1921 At the Second International Conference on Eugenics (New York), Dr Jon Alfred Mjøen from Norway introduces the resolution creating the committee which ultimately organized the American Eugenics Society. Mjøen was editor of journal Den Nordiske Race (The Nordic Race).

1922 Howard Hanson, born in Nebraska to Swedish immigrant parents, composes his Nordic Symphony (No 1).

1923 The Hobo: The Sociology of the Homeless Man by Nels Anderson (Chicago School of Sociology).

1925 Ole Edvart Rølvaag’s Giants in the Earth (Verdens Grøde).

1925 It is estimated that by 1925 the Swedish immigrant farmers had cleared or farmed over 12,000,000 acres of land in the US.

1926 Swedish film director Victor Sjöström, working in Hollywood from 1924 to 1937, makes The Scarlet Letter, from Hawthorne’s novel, with Lilian Gish and Swedish actor Lars Hanson.

1927 Charles Lindbergh, a son of Swedish immigrants, makes his famous pioneer flight, New York-Paris non-stop.

1929 The Leif Erikson Memorial Association is organized to promote the establishment of a Leif Erikson Day.

1932 Einar Lund’s novel Solveig Murphy (the title says it all).

1936 Take All To Nebraska, Danish-American novelist Sophus Keith Winther’s first part of his Grimsen Trilogy, about Danish immigrants who never attain freedom from landlord or mortgage-holder.

1940 The Bay Ridge area of Brooklyn (NY), sometimes called a suburb of Oslo, in 1940 has the largest concentration of Norwegians ouside of Norway (almost 55,000 persons).

1941 The carving of Mount Rushmore National Memorial is officially ended. It was achieved by sculptor Gutzon Borglum, born in Idaho to Danish Mormon polygamist parents, and his son Lincoln.

1942 Danish immigrant William Knudsen, president of General Motors, is appointed by President F.D. Roosevelt to mobilize American industry for war production in WWII. “Míster Knudsen, director eminente de la General Motors y asociado principal de la Opel en Alemania, fue designado Director General de la Defensa: en los Estados Unidos, no en Alemania” (Juan José Arévalo, Fábula del tiburón y las sardinas)

1947 Finn Ronne, a Norwegian-American, definitely establishes that Antarctica is one continent.

1948 The Kensington Stone is placed in the Smithsonian Institution.

1970 Swedish film director Bo Widerberg’s film Joe Hill, about Swedish-American song writer and labor activist (IWW, Industrial Workers of the World) Joseph Hillström (1879-1915) (the film makes use of the song Joe Hill, which Joan Baez had sung at Woodstock festival in 1969).

*

On the Populists and the Nonpartisan League, Upton Sinclair, the famous writer and a Socialist, wrote the following appreciative remarks in his book The Brass Check: A Study of American Journalism (1919) – remarks that illustrate the writer’s indictment of ‘American Journalism.’

Also there were the Populists. The little boy had never seen a Populist, he had never been given an opportunity to read a Populist platform, but he knew all about the Populists from the funny editorials of Charles A. Dana. The Populists were long-haired and wild-eyed animals whose habitat was the corn-fields of Kansas. The boy knew the names of a lot of them, or rather the nick-names which Dana gave them; he had a whole portrait-gallery of them in his mind. Once upon a time the ‘Sun’ gave some statistics from Kansas, suggesting that the Populists were going insane; so the little boy took his pen in hand and wrote a letter to the editor of the ‘Sun,’ gravely rebunking him. He had never expected to read in the columns of the ‘Sun’ a suggestion that the Populists might go insane. And the ‘Sun’ published this feeble product of its own ‘smartness.’ …

The Nonpartisan League is an issue, not only in Minnesota and North Dakota, but all over the country where the interests are in terror of a farmers’ revolt. And so the whole power of the kept press is enlisted to malign it. The League is doing business through the Scandinavian-American Bank of Fargo, and the enemies of the League raid this institution, with the help of subservient public officials, and throw it into the hands of a receiver. From one end of the country to the other goes the story of crooked banking by the farmers’ party, and is featured by the capitalist press. The ‘New York Times’ has several detailed dispatches, also solemn editorials. A week or two later the Supreme Court of the State denounces the proceedings as a conspiracy, declares the bank sound, and orders its return to the owners. The ‘Times’ gives this–not one line! Or take the ‘Kansas City Star,’ a most completely respectable organ, which features the smash-up of a bank, and reports the restoration in a tiny item, giving the name of the bank, but not mentioning it as the League bank–understanding perfectly well that ninety-nine out of a hundred readers will not make the connection, and will not know that the League has been vindicated! …

Or take the Nonpartisan League of North Dakota. All through the war the newspapers strove to make this appear a disloyal organization. The League held a convention at St. paul, at which hundreds of speeches were made; and the Associated Press found it possible to make one of the speakers, La Follette, appear disloyal by misquoting him. So it featured La Follette and reported the other speakers hardly at all. …

Fortunately there are parts of America in which the people have kept at least a part of their economic independence, and have gone ahead to solve the problem of the ‘kept’ press in true American fashion–that is, by organizing and starting honest newspapers for themselves. The editor of the ‘Non-partisan Leader,’ Oliver S. Morris, has kindly written for me an account of the experiences of the Nonpartisan League, which I summarizes as follows:

The League commenced organization work early in 1915 in North Dakota. By the summer of the next year it had forty thousand members, yet no newspaper in the state had given, even as news, a fair account of the League’s purposes. Every daily paper in the state was filled with ‘gross misinformation and absurd lies.’ So the League started a little weekly. With this single weekly, against the entire  daily press of the state, it swept the primaries in June, 1916.

Then the League decided to have a daily paper. The ‘Courier-News’ of Fargo had been for sale, but the owners would not sell to the League. The League went ahead to start a new paper, actually buying machinery and taking subscriptions; then the ‘Courier-News’ decided to sell, and its circulation under League ownership now exceeds the total population of Fargo.

The League at present has weekly papers in seven states, with a total circulation of two hundred thousand, and another weekly, the ‘Non-partisan Leader,’ published in St. Paul, with a circulation of two hundred and fifty thousand. It is starting co-operative country weekly papers, supervising their editorial policy and furnishing them news and editorial service; over one hundred of these weekly papers are already going. There is another League daily in Grand Forks, North Dakota, and one at Tampa, Idaho. Finally, the League is going ahead on its biggest venture, the establishment of a daily in Minneapolis. This paper is to be capitalized at a million dollars, and the stock is being sold to farmer and labor organizations throughout the state. Says Mr. Morris : ‘Many professional and business men, disgusted with the controlled press, have purchased stock, and are warm boosters for the League publications.’

As I am going to talk about Prohibition (Volstead Act) in the next section, let me add that Upton Sinclair also wrote a novel in defense of Prohibition, The Wet Parade (1931) (quoted at length in the Comments section below).

*

Prohibitions-Mystik

The noble experiment’ (Herbert Hoover)

The Prohibition Law of 1919 was written by Norwegian-American Congressman Andrew Volstead (Rep.). The Law is known as the Volstead Act. This is perhaps not fortuitous. The only other Western nations in modern times that passed prohibition laws were Scandinavian. In Iceland, Prohibition was adopted in 1909 and lasted up to the 1970s for some beverages like beer. Prohibition in Norway lasted from 1919 to 1926, in Finland from 1919 to 1932, and in U.S. from 1920 to 1933.

I take the opportunity to salute the memory of Eliot Ness (himself a Norwegian-American!) who fought a rather lonely struggle against corruption and the mob. The brilliant homage paid to him and his men by film director Brian De Palma (Untouchables, 1987) is all the more striking since De Palma is of Italian-American background and the mobsters in his film are Italian-Americans, true lazzaroni, the kind of folks whom the Scandinavians active in nativist associations (see entry 1886i) had rather barred from entering America.

H.A. Foss, Den amerikanske saloon

Foss (1851-1929) was a Norwegian immigrant who settled in the Dakotas, where he edited the Normanden. He wrote several books dealing with life on the Great Plains and the social and political problems of his days. His novel Den amerikanske saloon (1889), dealing with the temperance movement, may have had some influence as North Dakota entered statehood in 1889 as a ‘dry state.’

In his 1892 novel Hvide slaver (White Slaves), written with the aim of furthering the Populist cause in the election of that year, Foss describes the economic enslavement gradually imposed on the agricultural West by eastern capitalists.

Den Amerikanske Saloon is Foss’s only work that was translated in English, under the title Tobias: A Story of the Northwest, in 1899. ‘Very rare title, not listed in OCLC or the Library of Congress’ (according to the American librarian who sold me the original copy I own: picture).

img_1358

The following excerpts (in the original Norwegian of his days) present two opposite views on the policy, as expressed by characters of the novel. These characters express their views from the religious standpoint.

Totalafhold saasom ‘Fritaenkeri’ (Teetotaling as Free-Thinking):

“Jeg ved vel, De har gjennemgaaet meget, men ikke maa De lade slige Griller faa Overhand med Dem. – De, som har været en saa fostandig og gudfrygtig Kvinde, burde huske, at Gud, som lagde Sodoma og Gomorrha øde ved sin Kraftens Haand, han kan ogsaa, om han finder det tjenligt for os, læegge hele Sletten øde, eller omstyrte hvereneste Saloon saa fort, som vi kan blinke med Øiet. Men vi skrøbelige Mennesker! – hvad kan vi i vor Afmagt gjøre mer end at bede og haabe og vente? – Nei, lad ikke Djævlen indbilde os, at vi har Kræfter til at omskabe eller rengjøre Verden.” (sid.170)

“Vi lever i en Vantroens Tid. Vranglærere og Fritænkere dukker op hist og her, og de har ogsaa bragt sit Værk saavidt, at de har rykket to Familier ud af vor kjære Menighed, og det ligger nær at tænke, de ogsaa har rykket dem bort fra Gud. De driver sit Spil under Paaskud af Reform, søger at lære Folket, at de ved egen Kraft kan bli’ lykkelige for Tid og Evighed, bare de vil skrive under paa deres Love og Regler. De vil sætte verdslige Reformer i Stedet for Religionen, Egenretfærdighed i Stedet for Bofærdighed, og de søger at forvrænge Guds hellige Ord og tildels bruge det til Støtte for sin Sag. Medens Bibelen lærer, at Jesus gjorde Vand til Vin, og at Paulus endog udtrykkelig sagde til Timotheus, at lidt Vin vilde gjøre godt for hans Mave, saa siger disse moderne, selvkloge, fantastiske Reformatorer, at Bibelen lærer os at fornegte os al berusende Drik – denne Guds Gave – totalt! – Vildfarelserne er saa store, at man ligesom kan føle paa dem, og jeg tror, det er enhver Kristens Pligt at raabe et Varsko mod dem.” (sid. 180-181)

Tredieparti-Prohibitionister (Third-Party Prohibitionists)

“Temperance mener maadeholdent Brug af alle gode Ting i Verden og totalt Afhold fra alle de onde. Siden Drukkenskaben er en Last, taaler ikke Gud nogen Del af den eller noget Maadehold med den, men venter, at vi skal bede ham om Hjælp til at afstaa fra Lasten og handle, som vi heder. Han har aldrig fat Grændse for Synden eller sagt, vi kan synde saa og saa meget, men straffer den midste Synd som den største. Vi blir aldrig fuldkomne paa Jorden; men, hvis vi med Forsæt tillader og understøtter Laster og Synder og ikke modarbeider dem med de Midler, Gud har ladet os faa raade over, da vil han heller ikke kjendes ved os eller forlade os efter Døden, selv om vi tror, vi har syndet maadeligt. Derfor er det vor Pligt at afholde os fra Nydelsen af Rusdrik, saa vi ikke fordærver Sjæl og Legeme eller forfører Nogen ved vort Exempel, og, da vi har saa store Rettigheder her i dette vort herlige Fædreland, at vi egentlig er dem, som styrer of raader, saa er det os, som kan bestemme, hvorvidt Saloonerne og Fristelserne skal faa existere. Med disse Rettigheder kommer Ansvaret – ja, et stort Ansvar, fordi 200,000 Salooner staar aabne her i Landet idag til at modtage og demoralisere vore unge Søner og Døtre. Det er vor Stemmeseddel, som kan lukke disse Salooner, næst Guds Hjælp, fordi de har Lovens Beskyttelse. Derfor gjælder det for hver stemmeberettiget Borger at kaste sin Stemme mod Saloonen, saa han ikke maa bære Synd eller Skyld i, at 60,000 Sjæle hvert Aar gaar i en fortidlig Grav – fortabt for Tid og Evighed – for Trafikens Skyld. Denne lille Kommune – dette County raader ikke over hele Landet, vet vi; men vi er ansvarlige for vor egen Kreds od udgjør en Sten i Muren af Samfundsbygninger. Sten for Sten maa renses, afslibes of lægges ind igjen sund og solid, om Bygningen skal staa ved Lag. Det er saaledes med Glæde, jeg nedbeder Guds Velsignelse over Eders noble og nødvendige Fortagende, haabende, ret Mange vil slutte sig op til og oparbeide Stemningen, saa I til næste Høst maa kunne staa mandstærke ved Valgurnen of sige: Saloonen maa gaa.” (sid. 250-252)

More on Prohibition in Comments (below).

*

Hans Jaeger’s Fra Kristiania-Bohêmen

Hans Jaeger’s book Fra Kristiania-Bohêmen was seized by the authorities immediatly after its release in 1886 and a new edition was not allowed in Norway before 1950. Jaeger was condemned by a court of justice and sacked from his position as stenographer at the Norwegian Parliament (Storting), the same institution that had gawarded a life-long annual grant to Ibsen in 1866 (until, I suppose, the latter’s death in 1906). Jaeger spent many years exiled in France, where he authored the Anarkiets Bibel (Bible of Anarchy), published in 1906 in Copenhagen.

While his novel was banned in Norway, Norwegian-Americans could read it lawfully in U.S., where it was published in Minneapolis in 1894 by Waldemar Kriedt, who also published the then widely-read books of proletarian Norwegian-American writer Lars Stenholt.

img_1356

Chicago Anarkisterne (The Chicago Anarchists), 1888, by Lars A. Stenholt

*

Johannes Hoving and American Swedendom

Among Swedish-American personalities who devoted time and energy to promote a specific Swedish-American culture among Swedish immigrants in the New World was Dr Johannes Hoving.

Hoving called his autobiography I svenskhetens tjänst. Ur mitt livs dagbok, 1944-1953 (At the Service of Swedendom: Excerpts from my Diaries). Promotion of ‘Swedendom’ among emigrants was the goal of his life, being a leading member in many Scandinavian-American societies of the East Coast.

Other books by Hoving include: Erfarenheter och upplevelser under de senaste tio åren i New York, 1924; & Den svenska kolonisationen i Amerika, 1940

(As I have dealt with Prohibition above, I shall add here that Hoving was opposed to it, and that he names the issue as one of the major reasons he voted in 1933 for F.D. Roosevelt, whose platform included the repeal of the Law. Hoving, a physician, stressed that lobbying was exerted by the sugar and soft drink industry in favor of protracting the ban on spirituals, and that the effects on health of their own products should be put in the balance. Indeed, since then the consumption of sodas has become a major health issue.)

He is the father of Walter Hoving, chairman of Tiffany & Company from 1955 to 1980.

The following are excerpts from his memoirs, to serve as documents on the Swedish-American presence in America.

Svenskarna i Amerika

Johannes Hoving, I Svenskhetens Tjänst II, Skandinaviska Släkt Studie Samfundet 1944, bl. 15-16

Den 2 november [1918] höll jag ett tal på Svenska Ingeniörsföreningen [i New York] om svenskhetens bevarande av följande lydelse:

“Det svåraste problemet vi svenskar ha att lösa i Amerika är bibehållandet av det svenska språket. Lättheten att inhämta andra språk länder i detta fall oss till nackdel, ty genom umgänge med andra folkslag tillägna vi oss lätt deras seder och bruk och deras tungamål. Detta sker ändå lättare med barn, som i skolan höra landets språk och därför snart börja tala endast skolans språk, d. v. s. engelska, om vi ej äro på vår vakt.

Om vi slappna i våra hem och börja svara våra barn på engelska, då de fråga oss på detta språk, så är svenska inom kort förlorad för dem. Om vi däremot ej giva tapt, utan ihärdigt redan från början tvinga barnen att, liksom förr, tilltala oss på svenska och svara dem på svenska, så tappa de ej bort sig, utan kunna fås att jämsides lära sig båda språken och detta naturligtvis till deras egen fördel. Ibland är det t. o. m. lämpligt att giva dem någon belöning för varje dag, då de endast tala svenska till oss. Varje far och mor, som försökt detta vet huru lätt det går och att det endast gäller att vara på sin vakt under några månader – under de första månaderna av barnens skolgång. Senare går det av sig självt. Och då barnen bliva äldre, äro de oss tacksamma för sin större kunskap, då de ha tillfälle att läsa våra stora författare, skalder och vetenskapsmän på originalspråket.

Genom att hålla sig till svenskan som umgängesspråk med barnen, få föräldrarna dessutom alltid ett visst övertag över dem, ty barnen få först senare, om de vinnlägga sig därom, lika stora eller större kunskaper i svenskan, än föräldrarna ha. Om vi däremot tala engelska med dem, få de oftast ett visst övertag över oss och känna sig överlägsna, om vi t. ex. ej tala den korrekta amerikanska engelska, som de få lära sig i skolan. Och därmed kan första steget oförmärkt vara taget i orätt riktning och barnen inbilla sig att föräldrarna även i andra avseenden ej äro så framstående som lärarna i skolan! Genom falsk slutledning kunna de sedan få den förvrängda tron att Sverige och allt svenskt står efter Amerika och allt amerikanskt också i andra hänseenden! Det är beundransvärt att svenskarna i Amerika kunnat bibehålla sin svenskhet så väl som de gjort utan den minsta hjälp hemifrån. Detta gäller kanske i något mindre grad finlands-svenskarna, som är segare i sin språkkamp i Amerika, liksom hemma i Finland.

Ännu under slutet av förra århundradet voro kyrkorna det svenska språkets fastaste stod, men detta förhållande har under de senaste decennierna märkbart förändrade till det sämre. I minst 50 % av de forna svenska kyrkorna predikas nu på engelska och söndagsskoleundervisningen är endast engelsk med ytterst få undantag. Däremot har Vasaordens stora utbredning räddat det svenska språket för stora lager av vårt svenska folk. Ty i alla dess 400 loger talas där endast svenska och, då medlemmarnas barn bli fullvuxna, följa de ofta föräldrarna till logemötena och veta, att där finns en stor organisation, som man kan lita på och där det talas fars och mors vackra språk.

Allt som kan göras för att stärka denna stora svenska organisation, måste göras, ty den är svenskhetens fastaste borg i Amerika. Medan i andra organisationer, som stått direkt eller indirekt under amerikanskt överherrskap, alla andra språk än engelska blevo förbjudna under världskriget – detta påbud utfärdades naturligtvis för att komma åt tyskarna – så bibehöll Vasaorden sin ritual ren och oförfalskad och kommer att så göra i framtiden. Alla som tillhöra Vasaorden känna till detta. Många, som ej tillhöra densamma, ha uraklåtit att sluta sig till densamma på grund av likgiltighet eller med svenskens inneboende oppositionslusta som grund. Han vill helt enkelt ej binda sig, utan önskar att vara fri och oberoende, gud bevara! Om han visste hur mycket mera fri och oberoende han bleve genom att sluta sig till Vasaorden, gjorde han det genast. Och särskilt bör den, som haft lyckan att genom uppfrostan vinna lärdom, sluta sig till Vasaorden, ty han har ett stort ansvar sig pålagt och begår en stor uraktlåtenhetssynd, om han ej försöker vad på honom ankommer att göra sin lärdom fruktbringande för sina medmänniskor, synnerligast inom den nationalitet han tillhör. På detta sätt kan denna nationalitet höjas och vinna i den fredliga kampen med andra nationaliteter till det helas framgång och upplyftelse och till hans egen tillfredsställelse.“

Svenskhetens bevarande

Johannes Hoving, I Svenskhetens Tjänst II, Skandinaviska Släkt Studie Samfundet 1944, bl. 157-159

(Den 23 juli 1922, Worcester, Mass.)

Man har i ledande amerikanska kretsar börjat inse att något måste göras för att hålla samman alla de olika raselementen, som bilda den amerikanska nationen. Man har låtit alltför många underlåtenhetssynder mot dem komma sig till last, delvis av okunnighet eller tanklöshet, delvis av andra orsaker. Man försöker minska eller helt och hållet borttaga de skrankor, som skilja dem åt. Huru detta skall göras, håller man på att försöka finna ut.

Rasfrågan står på dagordningen och är icke lätt att lösa. På densamma byggde man upp den s. k. fred, som slöts i Versailles och annorstädes. Man drog upp nya gränser mellan länderna för att förena samma raselement i Europa med varandra till ett rike. Att den segrande diplomatin därvidlag begick en massa fel, med eller mot sin vilja och avsikt, förhindrar ej att avsikten var den angivna. Man har skäl att frukta den gula rasen och dess framtida övertag på grund av dess överlägsenhet i antal, och man har här i Staterna klart för sig att frågan om den svarta rasen måste lösas på ett eller annat sätt i tid, för att ej framdeles bringa ofärd för nationen.

Den svenska rasens betydelse i världen har blivit föremål för ingående studier där hemma. Man har grundat det första rasbiologiska institut i världen i Uppsala, och fått en av samtidens främsta rasbiologer till chef för detsamma. Det gäller att ingående studera villkoren för den svenska rasens bibehållande ren och oblandad och medlen att förhindra densammas degeneration. Ty denna ras är enligt nutidens främsta rasbiologers och arkeologers forskningar den starkaste bland alla raser och den, som givit världen des största män på andens och framåtskridandets områden, icke allenast i dess urhem Sverige, utan även bland de folk, som sedan årtusenden haft svenskt blandblod. Han anser att de blonda och blåögda överallt i världen härstamma från denna kraftiga ras.

Den finlandsvenska skalden Bertil Gripenberg har i en härtig dikt givit uttryck åt raskänslans styrka, och jag tror att ett citat ur diktan ej vore ur vägen:

Ja, blott en höstgult löv, som virvlar för vinande vinden

är jag – och dock ett löv av den tusenåriga linden,

linden, som sträcker sin rot djupt ner i dunkel och natt,

ner i en jord, som gömmer en helig och hemlig skatt. /

Fäder i tallösa led, I stolta skyhöga stammar,

världshav, vars vågor gå med våldsamt dånande kammar,

väldiga träd med rötter, som ingen i världen mätt,

hav med omätligt djup, vars botten ingen har sett. /

Sen, jag är dock av er, fastän snart själv skall försvinna,

låten för er ock min snart brunna gnista förbrinna!

Stolthet och lycka det är att vara av ädel stamm,

härligt att driva som skum på de egna vågornas kam. /

Er är min vilja och varje tanke föddes i eder

långt före mig i förgätna och hänsvunna tider och leder,

er är den makt, som mig styr över skummande, skymmande hav,

er är den mannagärning, som ödet i livet mig gav. /

Kort är min tid, blott en ensam droppe i världshavet är jag,

redan förvissnad, förgängelsens höstliga guldskrud här jag.

Livet är evigt och mäktigt och grymt och isande kallt,

intet är jag, men min ras och min rot och min stam är allt!

Den som kan skriva så om sin ras, den kan ej visas bort som en paria eller främling av egna stamförvanter!

Vad svenskarna i Amerika beträffar, så voro de lämnade åt sitt öde redan från allra första början. De svenska kolonisterna från 1600-talet voro ju helt uppgivna ganska snart och hade senare, då kolonin gick förlorad, ingen gemenskap med moderlandet. Och dock var rasen så stark, att den givit upphov åt ett släkte, som är uppblandat med de gamla amerikanska familjerna i Pennsylvanien, och vi finna att ett stort antal av dessa trakters främsta släkter med stolthet pekar på sin svenska börd.

De under det senaste århundradet hitkomna immigranterna ha varit här lämnade vind för våg. Men trots detta ha de i stort sett bibehållit sig rasrena i flera trakter av vårt land. De ordnade sig i samhällen, dels av religiös, dels av social art, och samhällskänslan har varit så stark, att ytterst sällan någon svensk fallit det allmänna till last, utan ha landsmän i allmänhet tagit hand om honom, när så behövts. Utom stora kyrkliga samfund grundlades hjälpföreningar, och den som intresserar oss mest är grundandet av Vasaorden, som ju ägde rum för 26 år sedan. Huru detta skedde veta vi alla. Varför Vasaorden fått den spridning den har i dag över hela den amerikanska kontinenten, förstå vi, som tillhöra densamma, men för utomstående kan det vara gott att veta att Vasaordens mål att bibehålla svenskt språk, svenska seder och bruk utgjort ordens verkliga, inneboende styrka samt att medlemmarna sträva att i alla sina åtgöranden handla i sanning och enighet med Vasaordens bästa för ögonen.

Vi böra aldrig glömma att svenska språket är vår härligaste arvedel och att det tillhör alla lika mycket, fattiga och rika, lärda och olärda, svenskar hemma och svenskar utom Sverige. Det är det stora gemensamma, som inga hav och inga gränser splittra eller förinta, om vi blott själva vårda och taga vara på detsamma. Att vi dessutom skola lära oss att tala en god engelska faller av sig självt. Men detta kan göras endast genom att läsa goda böcker och genom självstudium, och alltid finnes där någon ledig stund på dagen, då detta kan ske, om vi blott besluta oss för det.

Vi böra också förändra vår uppfattning om vår egen ras, så att vi ej anse oss stå närmare t. ex. amerikanare av annan ras, än till våra egna stamförvanter. Men denna liknöjdhet och tanklöshet är tyvärr en svensk skötesynd, som dock börjat på att ändras till det bättre där hemma. En organisation, som klarar begreppen om dessa förhållanden, är « Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet ». Denna förening har redan uträttat storverk genom att understöda bildningssträvanden i svenskhetens intresse i skilda delar av Europa. Den har skänkt ett bibliotek på 20.000 band till den för 3 år sedan nystiftade Åbo Akademi och har understött och instiftat professuren i svenska språket i de gamla svenska universiteten i Reval i Estland och i Greifswald i Tyskland. Den strävar naturligtvis icke att få dessa länder eller dess befolkning tillbaka till Sverige. För ingen del! Men den strävar att bibehålla svenskhetskänslan hos svenska ättlingar, som leva och bo i dessa trakter, och att utbreda kännedomen om den svenska kulturens praktblommor bland de folk, som med dessa komma i beröring, så att utlänningarna ej av okunnighet må se svenskarna över axeln, som ofta är fallet.

Vi böra här i Amerika tillse, att vid den framtida amerikanska kulturutvecklingen hänsyn tages till vad våra immigranter fört med sig till detta land. Och genom att själva stå i intim kontakt med dem där hemma, med det nya, som där kommer fram på olika områden, bli vi mera i stånd att inverka på utvecklingen här till detta lands egen fördel, liksom till vår.

Nu kunde man ju säga att det är lönlöst för oss att med vårt ringa antal och vår brist på medel försöka inverka på detta stora lands utveckling. Men så illa är det ej ställt. Kriget har öppnat ögonen på många amerikanare, som förut ej intresserat sig för europeiska förhållanden och problem. Många har börjat förstå att detta land dock icke uteslutande är anglo-sachsiskt, utan att här lever en befolkning, som består av olika raser och nationaliteter och som fört med sig en gammal kultur, från vilken Amerika kan med fördel taga upp en del och införliva den med sin egen.

Tiden är mogen för samarbete på alla områden. Genom samarbete kan åstadkommas saker och ting, som man ej på egen hand är stark nog att utföra. Tiden är också mogen för ett samarbete med våra landsmän där hemma i rent Vasasyfte, och jag tror att nästa års utställning i Göteborg, då utlandssvenskarna i stora skaror komma att infinna sig vid utställningen, kommer att bli särskilt lämplig för ett dylikt samarbetes påbörjande. Det gäller endast att börja på rätt sätt, och en Vasaordensloge i Sverige, uppbyggd enligt samma principer, som vi bekänna oss till, skulle verka ofantligt gott för all framtid. Jag tror också att tidpunkten är väl vald för ett dylikt närmande mellan de övriga svenska organisationerna i Amerika och oss. Vasaorden är den största bland dem alla, men alla äro de av samma slag, med samma mål och med samma medel att uppnå målet. Dessutom äro alla dessa organisationers medlemmar av samma ras, ättlingar av samma stam, ha samma karaktäregenskaper och samma historiska bakgrund att bygga på. Då ett intimare samarbete kommit till stånd mellan oss alla av samma ras, så äga vi mera styrka till goda och ädla handlingars utförande till inbördes bistånd och hjälp, än vi nu äga. Då skall den orden, som lånat sitt namn och sin strålande glans från det i hävderna så lysande Vasanamnet, utvecklas och fullkomnas och till slut nå ett mål, större och ärofullare än det redan uppnådda. Då skall i sanning solen ständigt lysa över Vasamedlemmar världen runt!

Some Swedish-Americans

J. Hoving, I svenskhetens tjänst IV, 1948, bl. 192

Såsom uppfinare kunna svenskarna räknas bland Amerikas främsta och det vore omjöligt att uppräkna ens de främsta bland dem. Den första skyskrapararkitekten var svensken Andrew Lanquist i Chicago. Han kallades också „de amerikanska skyskrapornas anfader“. Victor Bendix är känd i hela Amerika för sina bil- och flygmaskinsfabriker, George Jeppson i Worcester för sin tillverkning av slipskivor, Berkander för sina miljonartiklar i celloloid [celluloid], Ernst Alexanderson som expert och uppfinnare på radioteknikens och televisionens område, och chefen för världens största bussbolag, som omspinner hela den amerikanska kontinenten med ett nät av busslinjer, är Erik Wickman, verkställande direktören för och initiativtagaren till „Greyhoundbolaget“. På alla mekaniska avdelningar i alla fabriker av betydenhet finna vi svenskar som chefer och föreståndare, och det har sagts i Amerika, att om de skulle avgå på samma gång, skulle det amerikanska maskineriet avstanna. Deras patenter kunna räknas i tiotusental.

Jamestown: Svenskarnas stad

Johannes Hoving, I svenskhetens tjänst III, sid. 84-86.

Några dagar senare [augusti 1931] skrev jag om svenskarnas stad i Amerika, Jamestown, följande uppsats, som inflöt i N.D.A. [Nya Dagligt Allehanda] och senare i tidningen Skandia i Jamestown:

Svenskarnas stad i New York stat – Jamestown och dess borgmästare

Längst västerut i staten New York, tolv timmars järnvägsresa från den stora Metropolen New York, ligger en jämförelsevis liten stad nära Erie sjöns mäktiga, men idylliska vatten, och omgiven av skogar och berg. Denna stad är Jamestown, som fick sina första bebyggare i mitten av förra århundradet, och genom en märkvärdig ödets skickelse anlände dit också den ena laddningen smålänningar och andra svenskar efter den andra. I dag har staden ett invånareantal av 46 000 och av dem äro något flera än hälften svenskar. Där ha de byggt upp vackra kyrkor – den största svensk-amerikanska kyrkan i Amerika finnes här – skolhus, föreningshus, såsom Nordic Temple, banker, klubbar – Norden Club är den förnämsta i samhället, barnhem, hotell m.m. I Jamestown finnas stora möbelfabriker, där ärligen utställningar hållas, till vilka uppköpare från hela landet komma för att göra sina uppköp, ty Jamestowns fabriker åtnjuta stort och berättigat anseende.

En direkt följd av det svenska inslaget har blivit att denna stad styrs av svenskarna och det göra de på ett sådant sätt, att Jamestown betraktas som en mönsterstad för hela världen, åtminstone för Amerika. Där existerar inga mutskandaler, där äger staden sin vattenledning, för vilken utgifterna betalas genom en låg vattenskatt. Där äger staden numera också sitt elektricitetsverk och förser alla sina inbyggare med elektricitet till ett pris, som är mindre än i någon annan stad i hela landet. Endast 3 ½ cent per kilowatt, medan endast några mil därifrån alla andra städer få betala minst det dubbla. Under de förflutna åren, minst 20, som detta elektricitetsverk varit i bruk, ha staden Jamestowns invånare blivit besparade en utgift av minst 5 miljoner dollar – en ingen liten summa, i sanning!

Stadens skattebetalare ha också mycket mindre utskylder än någon annan stads invånare, ty alla stadens affärer skötas fullkomligt ärligt, utan mutor, och mycket små utgifter har staden att betala tjänstemännen, som sköta det hela. Man måste rent av förvåna sig över att detta kan gå för sig i ett land, där det eljes slösas med allmänna medel och där alla allmänna verk, såsom gasverk, elektricitetsverk, vattenledningar, kommunikationsmedel, renhållningsväsendet etc. alltid ligga i händerna på privata företag, då dessa utskylder eljes bleve alldeles för kostsamma för städerna själva att sköta om. Där finner man också orsaken till att alla järnvägslinjer, telefon-, telegraf- och spårvagnslinjer etc. äro privata företag i Amerika.

Det enda ämbetsverk, som Förenta staternas själv sköter, är postverket, vars generaldirektör är medlem av presidentens kabinett. Detta ämbetsverk går med stor förlust – omkring 15 till 20 miljoner dollar per år – ett säkerligen enastående förhållande, då ju alla andra länder postverkets nettovinst ingår som en säker inkomstkälla i staternas budgeter. Och trots att posten är regeringens ämbetsverk tog det tid innan postverket fick av kongressen rätt att befordra paket – denna politisk strid, som den allmänna opinionen lyckades tvinga senatens in expressbolagens styrelser sittande medlemmar till eftergifter och överlämna paketförsändelserna till postverket.

Men – för att återgå till den av svenskar skötta staden Jamestown – så tror jag att det numera är blott en mening om att den främstaorsaken till att den staden skötts på ett så enastående förträffligt vis är en enda mans förtjänst, nämligen den i Jamestown födde, men till börden småländske borgmästaren Samuel A. Carlsons. Denne man har blivit omvald till denna syssla minst tio gånger – han har alltså suttit i borgmästarestolen i 20 år – detta var 1931 – och har blivit återvald med undantag av en gång, då han för fyra år sedan besegrades av en annan svensk, som delvis på rent okynne uppsattes som hans motkandidat. Det slog emellertid ej väl ut och vid nästa val blev Carlsons majoritet ändå större än förrut.

“Mayor Sam Carlson” har ägnat hela sitt liv alltsedan sin ungdom, då han var medlem av stadens styrelse, närmast motsvarande stadsfullmäktige i Sverige, åt skötseln av stadens affärer. Han har framkommit med det ena utmärkta förslaget efter det andra för att minska utgifterna för de skattebetalande invånarna, men på samma gång lämna dem allt, som är behövligt för livets nödtorft så billigt som möjligt. Staden har i dagarna avslutat ett köp av ett elektricitetsverk, värt 1 miljon dollar, för endast 750 000 dollar, vilken summa betalas dels med ett för detta ändamål sammansparat kapital på 300 000 dollar, medan resten betalas en cent i ökade skatter för hela affären. De stora tidningarna i hela Amerika hålla just på att ventilera denna affär samt en del andra förslag till stadsstyrelsens förbättrande, som borgmästare Carlson just har gjort. Då hans ställning inom borgmästarekåren i staten New York är mycket framstående – han är hedersordförande för detta av samtliga borgmästare i staten bestående borgmästarerådet – så väger hans ord synnerligen mycket, och folket ser upp till denne Jamestowns borgmästare, som innehaft sin syssla längre än någon annan borgmästare i Amerika någonsin haft.

Bland nya administrativa förslag, som i dagarna gjorts av borgmästare Carlson, äro följande mycket intressanta: han föreslår att medlemmarna i stadens styrelse skola väljas på valdagen så, att alla som fått minst 20 % av samtliga röster skola anses valda. På det sättet bli alla minoritetspartier också representerade i stadens styrelse och någon bitterhet väljarna emellan skulle då ej behöva förekomma. En av de tre, som varje väljare vill ha i styrelsen, förser han med ett särskilt märke å valsedeln, och den som sålunda får det högsta röstetalet, blir förklarad vald till borgmästare. Det förefaller som om en hel del sunt förnuft vore till finnandes vid ett på detta sätt företaget val, medan de nu existerande valsätten giva även ringa majoriteter absolut bestämmanderätt över samtliga val. Borgmästare Carlson vill också införa en i endast några städer hittills känd syssla, nämligen en s.k. stadens verkställande direktör (manager), som jämte en till hans disposition ställd nämnd äger att taga hand om stadens samtliga behov, men på samma gång på ett effektivt sätt kontrolleras av stadsstyrelsen och borgmästaren. Mycken tidsbesparing kan på detta vis göras i en stads utgifter, alldeles på samma sätt, som vilket affärsföretag som helst, även de större och största ha en chef, som verkställer styrelsens beslut och är ansvarsskyldig inför styrelsen och aktieägarna – i detta fall väljarekåren.

Det vore att gå alltför långt, om jag skulle ändå mera i detalj ingå på de planer, enligt vilka staden Jamestown skötes eller kommer att skötas av sin borgmästare, men jag kan dock inte underlåta att ytterligare framhålla en hygienisk förordning, som borgmästaren lyckats införa – en förordning, som i början ansågs vara mycket betungande för stadens samtliga husmödrar, men vilka ej mera godvilligt ville återgå till det gamla systemet, om något skulle sättas i fråga av liknande art. Denna förordning utfärdades nämligen för ett tiotal år sedan och består däri, att allt avfall, som samlades i köken i staden, måste paketeras in i papper och snöras om ordentligt, innan de läggas ned i avfallstunnorna för att från dem bortföras utom staden och där förbrännas. En allmän renlighet i hela staden, i alla dess kök och avfallstunnor blev naturligtvis följden av denna i sanning sanitära åtgärd, och flugor finnas numera knappast i den staden!

Vi svenskar kunna vara stolta över denna svenskättling och över hela denna av vårt eget folk styrda stad. Även om där i Amerika finnas flera andra av svenskar styrda städer och samhällen: Rockford i Illinois, Worcester i Massachussets och några till i Minnesota och andra stater, så är där ingen, som kan jämföras med Jamestown i New York i detaljerad och framstående stadsstyrelse.

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer

XV

Le travail est la mère de tous les vices. Une campagne prolétarienne pour la réduction de la journée de travail (était-ce pour une journée de treize ou quatorze heures ? Je tremble et ma mémoire se trouble quand je pense qu’un régime de progrès a pu traiter ainsi des êtres humains) insistait sur l’avantage du temps libre pour les mœurs, rapportant que le travailleur accablé passe son peu de temps libre non en famille mais au cabaret. Une présentation lucide de la situation du travailleur moderne a été donnée par le philosophe suédois Vitalis Norström, que je ne résiste pas au plaisir de citer dans sa langue originale (une langue que j’ai apprise, seul, à l’époque bénie où j’avais quelque temps libre) : « Då arbetet lägga sig öfver arbetaren såsom en tryckande börda, ligger en reaktion mot detta tryck helt enkelt i sakens natur. Den förestafvas af intet mindre än den personliga själfbevarelsen. (…) Det är njutningen, den starka sinnesnjutningen, som är den specifiska reaktionsformen hos den nutida arbetaren mot ett utsugande, maskiniserande arbete. » (Masskultur, 1910). (« Le travail pesant sur le travailleur comme un fardeau accablant, il n’y a rien que de naturel à ce que cette contrainte entraîne une réaction. C’est une question de vie ou de mort. (…) Le plaisir, l’âpre plaisir des sens est la forme de réaction spécifique du travailleur contemporain à un travail qui l’épuise et le déshumanise [le « machinise »]. ») Enfin, comment oublier ces propos, touchants de simplicité, d’une tenancière de maison close, c’était il n’y a pas si longtemps : « Les gens fréquentent mon établissement parce qu’ils s’emm… » Elle précisait qu’il s’agissait de gens ayant une bonne situation, un bon travail. Ainsi est-il possible, ô lecteur, de s’emm… en travaillant, comme à ne rien faire ; je vous l’apprends ?

« Tu travailleras à la sueur de ton front. » Cela veut dire que le travail nous fait suer.

Trouvée dans un journal quotidien national, cette nécrologie : X prit sa retraite (du métier d’éditeur) et se retira dans sa maison de campagne « pour écrire et travailler ». Il n’est jamais trop tard.

Avec le travail de masse, invention récente (le bourgeois du passé vivait volontiers de ses rentes, comme l’aristocrate du passé à ne rien faire), l’Occident a sombré dans une vulgarité sans nom. Quelle vie sociale pouvez-vous attendre de gens qui travaillent dans des bureaux du matin au soir ? Leur vie sociale elle-même se passe au bureau : les « pots » ! L’homme s’épanouit au travail comme un porc se vautre dans la boue.

Celui qui fait quelque chose dans la vie ne fait rien de sa vie.

La seule chose qui puisse, du point de vue de l’individu, conférer de la valeur à ce système de contrainte absurde qu’est le travail humain, système entièrement dépourvu de valeur intrinsèque, pur abus des facultés humaines, est la vanité. Celui qui est dépourvu de cette qualité indispensable est socialement mort.

L’inventeur, celui dont la pensée contribue à l’élimination du travail humain, n’est pas un travailleur mais un penseur. La réalisation de sa pensée nécessite un travail, mais plus nous avançons dans le temps et la technologie, plus ce travail est pris en charge par les machines, jusqu’au jour où la pensée de l’inventeur sera devenue à cet égard inutile, le travail humain ayant purement et simplement disparu. C’est pourquoi l’inventeur et l’ingénieur ne sont pas communément désignés comme penseurs, car leur pensée a un terme historique, elle œuvre en quelque sorte de manière négative, destructrice, son objet n’étant autre en effet que de détruire cet obstacle fondamental à l’accomplissement de l’humanité en l’homme qu’est le travail humain.

La force brute puis la dextérité manuelle ont perdu leur valeur avec l’avènement des outils manuels d’abord, des machines mécaniques ensuite. Les individus dont l’une ou l’autre est la faculté dominante sont dévalorisés. L’avènement des machines électroniques et informatiques est en train d’exercer la même influence sur des pans entiers de nos facultés intellectuelles. Certains usages du cerveau n’auront bientôt plus la moindre valeur : or ce sont les usages sur la sélection desquels se recrute actuellement la plus grande partie du salariat.

La danse contemporaine est purement lascive, et l’humanité souffre en moi quand je regarde les danseuses classiques : leurs pointes sont une sorte de supplice chinois.

De la philosophie de Rousseau. L’idée d’état de nature opposé à l’état civil, et de contrat social, est l’idée de Hobbes. Ce dernier rompait ainsi avec la pensée scolastique appuyée sur le naturalisme d’Aristote et la notion de zôon politikon. Rousseau reprend l’idée mais en substituant à l’état de nature hobbesien, état de violence de tous contre tous, un état de nature caractérisé par une indifférence bienveillante des uns envers les autres et par la vie solitaire de chacun. Or l’état de nature de Rousseau est, plus qu’une fiction, une impossibilité, tandis que celui de Hobbes est crédible. Tout d’abord, en effet, Rousseau, contrairement, par exemple, à la philosophie marxiste, nie que l’appropriation privée fût nécessaire. Or elle a été nécessaire parce que la consommation des biens matériels détruit ces biens : leur consommation est exclusive. (L’avènement d’une économie fondée sur les biens immatériels, « l’information », qui n’est pas détruite étant consommée, permet ou plutôt implique d’envisager la fin de la propriété privée.) Ensuite, l’homme à l’état de nature ne peut être solitaire car la femme enceinte et parturiente ne peut l’être, dans la plupart des milieux naturels envisageables. C’est une objection que je trouve exprimée dans Freud, qui en fait le point de départ de sa conception de la horde primitive (Totem et Tabou). Or le naturalisme aristotélicien est loin d’avoir perdu toute pertinence, et le développement des sciences naturelles, dans la mesure où il n’est pas permis d’affirmer (en effet, au nom de quoi ?) qu’elles n’ont rien à dire sur la société des hommes, rend toujours plus précaire le statut d’un juridisme philosophique selon lequel l’homme est sociable en tant qu’il rompt avec un état de nature, quelles que soient les caractéristiques supposées de ce dernier. La philosophie récente (Heidegger, Foucault) tend à impartir au point de vue scientifique une place non pertinente, et ce faisant elle prétend, au fond, que la loi de causalité ne s’applique pas à l’humanité. La science est purement et simplement l’application de la causalité aux objets de la connaissance – la philosophie du déterminisme. Une certaine pensée, depuis Rousseau, nie, à l’instar des monothéismes, le déterminisme des actions morales, contrairement à Hobbes et à la philosophie matérialiste (dialectique ou non). C’est pourquoi Rousseau peut être à juste titre appelé « l’inventeur de la moderne réaction » (Bakounine).

C’est à cause des mathématiques que je n’ai pu entrer en classe préparatoire littéraire. Peu attiré par les classes A2, littéraires-langues, en raison notamment de leur surféminisation et de leur dévalorisation (je me borne à la constater), j’étais entré dans la filière hybride A1, où, bien qu’elle fût destinée aux esprits littéraires, les mathématiques pesaient lourd dans les épreuves du baccalauréat. Or un goût exacerbé pour la poésie et les alexandrins, ainsi que pour les arts, m’avaient fait prendre en grippe les mathématiques, et ma note au baccalauréat s’en ressentit, ce qui fit écarter mon dossier par les services des classes hypokhâgnes où je l’avais envoyé, en dépit de notes très convenables dans les matières littéraires. Je ne conteste pas cette sanction, car les études littéraires concernent aussi la philosophie, et tous les grands philosophes du passé ou presque étaient mathématiciens. Seulement, y a-t-il aujourd’hui un professeur de philosophie sur mille qui soit capable de lire les écrits mathématiques des philosophes ?

Ce que j’appelle l’antinomie de la liberté (la raison ne peut trancher la question de la liberté humaine : troisième antinomie de la raison pure), est due au mouvement historique par lequel l’intelligence s’émancipe de son support génétique. Dans la mesure où l’intelligence poursuit un tel but, le déterminisme génétique a historiquement un statut précaire, aussi absolu soit-il dans l’individu (nonobstant la position erronée des tenants du libre arbitre). L’intelligence poursuit ce but en vertu d’une nécessité tout autre que génétique et qui est sa loi propre, car l’hérédité génétique ne transmet que des instincts, des tendances et des facultés, et non les connaissances nécessaires au travail de l’intelligence. Ces dernières doivent être acquises de nouveau, depuis les prémices, par chaque nouvelle unité génétique, chaque nouvel individu ; il y a là une discontinuité défavorable, que l’intelligence, Der Geist, cherche à surmonter. – Ce n’est pas supposer un quelconque primat spirituel. L’intelligence a pu naître et se développer à partir des combinaisons de la matière, et, même émancipée d’un support génétique, une telle intelligence aura toujours besoin d’un support matériel, circuits électroniques et autres. Elle contrôlera elle-même cette matière de façon à garantir son propre développement. Elle peut être amenée à concevoir à cette fin, afin de conduire ses expériences, des sociétés d’individus artificiels, exposés à la seule usure matérielle et non au vieillissement génétique, tout en étant alimentés en intelligence. Ces individus peuvent être quasiment immortels. Il se peut aussi que l’intelligence n’ait pas besoin de telles machines. Elle sera surtout occupée à entrer en contact avec les intelligences des autres corps célestes. Comment croire, face à l’immensité avérée, bien qu’insondable (encore), de l’Univers, que l’humanité ait une quelconque vocation dans les limites de ce système solaire ? L’humanité a vocation à explorer l’Univers et doit pour cela s’émanciper de son support génétique.

Octobre 2014

Strindberg : Un livre bleu II / Blå Bok

Voici donc, pour la première fois en français, deux textes du Livre bleu, II et III, de Strindberg. Pour ce qui est des textes originaux suédois, qui précèdent la traduction, le premier est écrit dans la graphie de l’époque, car le livre utilisé est un livre ancien, le second respecte l’orthographe moderne.

Je demande à mes lecteurs la permission de ne pas faire de commentaire.

[ADDENDUM. Toutes mes excuses, le premier des deux textes qui suivent a déjà été traduit et figure dans le choix de textes en français paru sous le nom Un livre bleu – ce dont je viens seulement de m’apercevoir, un peu tard. Le second texte le complète bien, sur le même sujet.]

Häxprocesserna

När på 1880-talet materialismen blomstrade och människorna förfäades, upptäckte fysiologen Charcot den onda viljans makt att influera medmänniskors psyke, så att de blefvo « besatta ». Detta kallades hypnotism och suggestion. Hemlighetsfulla tilldragelser med brottslig anstrykning började refereras, processer anlades därtill och mord förekommo, och där mördaren uppgaf sig ha handlat under inflytande och tryck af viss persons vilja, till och med på afstånd. Det var då Charcot fällde de ryktbara orden : Om femtio år ha vi häxprocesserna igen ! Därmed erkändes att det fanns något i häxprocesserna som var annat än inbillningar och bedrägeri.

Hvad menades då med en häxa ? En kvinna (mest kvinnor !) som händelsevis upptäckt själens förmåga att gå ut ur kroppen eller på afstånd influera på en annan, mest på de lägre sfärerna. Därjämte måtte de ägt förmågan att, särskildt hos barn, framkalla orena bilder.

Romarne kände alla dessa konster, men förstodo dem icke. De menade således med Lamia ett spöke som « diade » barn, och med Incubus, som i orena drömmar besökte ynglingar och flickor, menade de Faunus eller den ludne Pan. Luther talar ännu om dessa företeelser, och Huysmans har skildrat fenomenet i ett kloster som han besökte såsom om det var en upplefvelse.

Nu är saken den, som hvarje förälskad man känner till, att kvinnan kan, när hon attraheras till en man, intränga med sin själ eller delar af densamma i hans, så att han förlorar sig själf och blir besatt af henne.

Ynglingen och flickan plågas i drömmen sannolikt icke af sina fantasier utan af andras, och de som tycka sig förföljda af mänskor äro sannolikt förföljda af andras tankar, kärlek eller hat. När denna själens förmåga, under vilda tider af förfall, utvecklas och upptäckes, så missbrukas krafterna af de andra till andra ändamål. Ynglingen i pubertetsåldern, som blifvit föremål för en, kanske okänd, kvinnas böjelse, plågas af detta, känner sig ofri, besatt, och blir stundom frestad beröfva sig lifvet för att bli fri sin vampyr. Olycklig kärlek kan ju sluta i själfmord.

Dessa häxor, som brändes under häxeriprocesserna, voro antingen sådana vampyrer eller besatta, och man har exempel på häxor som af okunnighet och nyfikenhet praktiserat trolldom, sedan själfva angifvit sig och tiggt om bålet som enda räddningen, ty genom att göra ondt hade de trädt i förbindelse med en lägre region som vi ana men icke kunna känna fullständigt.

Albigenser och tempelherrar lära ha utöfvat trolldomssynd med alla afvikelser, och därför brändes de, icke för religionensskull. Och när tempelherrarne svuro på bålet att de voro oskyldiga, så menade de väl oskyldiga till den yttre handlingen, då lagen icke straffar tankesynd, viljesynd, önskesynd.

Häxeriprocesserna upphörde, men häxeriet är kvar delvis. En nådig försyn inbillade mänskorna att det bara var inbillningar ; och när deras tankar upphörde spela omkring dessa ämnen, blefvo de immuna.

När med hypnotismen, medevetandet om dolda, darliga krafter väktes till lif, började fenomenen återigen visa sig, och mäktiga andar, särskildt i Frankrike, bekämpade hvarandra, på afstånd, ibland med dödlig utgång. Flera af dem som framkallat krafterna blefvo skrämda, och flydde till religionen, där de funno säker hjälp. Andra förgingos i sin egen ondska.

Den kvinna, som af ondska och härsklystnad leker med en mans känslor, blifver icke ostraffad. Koketten som väcker svartsjuka blir oftast straffad genom svartsjuka, det vill säga : anfäktas af inbillningar, där hon ser mannen älska en annan kvinna, och det lär vara helvetets kval. Därför heter det så riktigt : Lek icke med kärleken !

Häxor

Swedenborg tror på häxor, efter som han sett dem, och så gör jag också ; ty jag har känt sådana.

Med Häxa menas en kvinna som kan utsända sin kroppssjäl genom en stark viljeakt. Hon kan skicka denna om natten till sovande ynglingar och män, och ge dem illusion (full verklighet) av en omfamning. Detta var medeltidens Succubus eller Incubus, som förekommer i Goethes Faust 1:a Delen, och vilket författaren till Medeltidens Magi aldrig kunde begripa emedan han levde i köttet.

Jag har för många år sedan känt en häxa i utlandet utan att förstå vem jag hade för mig. Hon kunde förvända min syn, så att jag såg det som icke fanns ; hon kunde besöka mig när hon ville ; när hon var ond på mig förmådde hon ingiva mig självmordsmani ; hon ägde kraft att bibringa mig alla slags känslor och hon låg och önskade sig gåvor och pengar, så att jag fick ingivelser inifrån att uppfylla hennes outtalade önskningar.

Swedenborg talar om lastbara kvinnor som bli trollkonor. « De ingiva andra dem de hata, att de må bringa dem om livet, ty de veta sig icke kunna dö ; sedan anklaga de dem som mördare och utsprida det. »

« I helvetet består deras livs högsta nöje i att pina ; ja, medelst i världen okända konster, genom vilka de förstå att bibringa de finaste känslor, alldeles som om de voro i kroppen. »

För att läsaren icke må tro att detta är fantasier eller inbillningar skall jag skvallra om vad en häxa berättat mig, ty jag har känt flera häxor.

Jag frågade en gång, när vinet öppnat hennes tunga : Hur bär ni er åt ? – Jo, jag ligger och tänker mig…

Jag gick med en häxa på gatan, och på långt håll sågo vi ett fruntimmer förgäves söka komma opp på sin cykel.

– Nej, du kommer icke opp förr än jag vill, mumlade min häxa.

Damen på cykeln stretade en stund.

 – Opp med dig då ! sade häxan, och vände bort huvet. I detsamma var damen i sadeln.

Hon hade alltså onda ögat, var jettatore (-trice), bragte otur och förbannelse med sig, var naturligtvis grym och vällustig, vilket följer med !

Hon var rysligt ful, men kunde förvända synen så att hon föreföll skön, dock icke för alla och icke alltid. Vid 43 år kunde hon vid tillfällen ge fullständig illusion av 17 år.

Nu vill jag erkänna, att de flesta kvinnor äga denna förmågan, och detta kallas deras charm, eller tjusningsförmågan, som kan beröva en man förståndet slutligen.

Många flickor, som upptäckt denna farliga gåva, missbruka den av oförstånd ; men många handla på befallning, med tvång, och äro skyddade i sitt rysliga ämbete : att straffa gudlösa män.

Därför är den ogudaktige värnlös mot furien ; och det har givit enfaldiga män anledning tala och skriva om kvinnomakt. Hon har endast makt över den gudlöse.

– Du hade ingen makt över mig, vore hon dig icke given ovanifrån !

Mot häxan finns endast en hjälpare : Herren, levande Gud !

*

Under häxprocesserna förekommo ofta fall, att kvinnor angåvo sig själva och begärde brännas. Dessa hade antagligen handlat av nyfikenhet eller oförstånd, och när de framkallat det onda väsendet och fått det i kroppen, kände de att bålet var enda befrielsen.

Ännu för 7 år sen läste jag i tidning om häxor i Lima, vilka begärde få bli brända.

Alltså, kvinnor, bruka er makt som Gud givit er, men till det goda ; men om ni missbrukar den till härsklystnad, ondska eller vällust, så han I vansinnet eller döden att vänta !

*

En man hade satt bort sin själ i en ond kvinna. Han hatade henne, men efter som hon bar omkring hans själ, så saknade han den. Och denna längtan förnam han såsom kärlek. De skiljdes. Och varje gång häxan överflyttade sina känslor på en annan blev han befriad.

När hon sista gången märkte att han blev befriad, så fattades hon av raseri. Hon ville äga sin älskare, men också pina den förre. Nu råkade hon i en dubbelsnara. Mannen ville hon icke släppa, och därför kastade hon sina känslor på honom, telepatiskt, ty hon var ju häxa. Men i samma stund fanns ingen plats för älskarn, och hon kunde icke « äga » honom, ty han blev neutraliserad.

Då uppfinner hon den sataniska intrigen att genom sin kroppssjäl sammanföra de två männen i olovlig förening. Detta kände den frånskilde mannen på sig, och för att undgå synden, så skött han sig !

Nu frågas : förtjänade icke en sådan kvinna bålet ?

Och hade icke mannen rättighet att döda sig, då han icke på annat sätt kunde bli fri synden, som han avskydde ?

 

Les Procès de sorcières

Dans les années 1880, quand le matérialisme prospérait et les hommes se crétinisaient, le physiologiste Charcot découvrit le pouvoir qu’a une volonté maléfique d’influer sur le psychisme d’autrui de façon qu’il soit « possédé ». On appela ce phénomène hypnotisme ou suggestion. On commença à parler de certains cas mystérieux, à caractère criminel, qui donnèrent lieu à des procès ; les meurtriers affirmaient avoir commis leurs crimes contrôlés par la volonté d’une autre personne, agissant sur eux, même à distance. C’est alors que Charcot prononça ces paroles fameuses : dans cinquante ans, nous verrons de nouveau des procès de sorcières ! On admettait, ainsi, que ces procès reposaient sur autre chose que l’imagination ou la tromperie.

Qu’entendait-on par sorcière ? Une femme (il s’agit la plupart du temps de femmes !) qui d’une manière ou d’une autre avait découvert le moyen de quitter son propre corps ou bien d’influencer autrui à distance, le plus souvent parmi les classes inférieures. De même, les sorcières auraient eu le pouvoir de susciter, en particulier chez les enfants, des pensées obscènes.

Les Romains connaissaient ces pratiques, mais ils ne les comprenaient pas. Ainsi, ils concevaient la Lamie comme un fantôme « allaitant » les enfants, et l’Incube qui hantait les jeunes hommes ou les jeunes filles dans des rêves impurs comme un faune ou comme le Pan hirsute. Luther évoque également ces faits, et Huysmans a décrit le phénomène comme quelque chose de vécu, dans un monastère où il séjourna.

Or la vérité, que tout homme amoureux admet, c’est que la femme peut, quand elle est attirée par un homme, pénétrer dans son âme ou prendre celle-ci dans la sienne, de sorte que l’homme est perdu à lui-même, possédé par elle.

Le jeune homme, la jeune femme ne sont sans doute pas tourmentés, en rêve, par leurs propres imaginations mais par celles de quelqu’un d’autre, et ceux qui se croient persécutés par les hommes le sont vraisemblablement par les pensées d’autres hommes, amour ou haine. Quand ces pouvoirs de l’âme se développent et se découvrent en des temps farouches de décadence, les forces de l’un peuvent être utilisées en vue des desseins d’un autre. Le jeune homme à l’âge de la puberté qui devient l’objet du désir d’une femme, peut-être inconnue, est tourmenté par elle, il ne se sent plus libre mais possédé, et il est parfois tenté de mettre fin à ses jours, afin de se délivrer de son vampire. L’amour malheureux peut certes conduire au suicide.

Ces sorcières qui furent brûlées lors des procès en sorcellerie étaient soit de tels vampires soit des femmes possédées, et on a l’exemple de sorcières qui commencèrent par ignorance et curiosité à pratiquer la sorcellerie, et qui se dénoncèrent ensuite d’elles-mêmes, demandant le bûcher comme leur seul salut, car, en s’initiant à ces maléfices, elles étaient entrées en relation avec des régions inférieures dont nous avons quelque pressentiment mais que nous ne connaissons pas dans toute leur horreur.

On dit que les Albigeois et les Templiers pratiquaient le péché de sorcellerie avec toutes sortes de déviances, et que c’est pour cela qu’ils furent conduits au bûcher, et non pour une question de religion. Lorsque les Templiers jurèrent, sur le bûcher, qu’ils étaient innocents, ils voulaient dire qu’ils étaient innocents des actes extérieurs, car la loi ne condamne pas le péché en pensée, le péché de volonté ou de désir.

Les procès en sorcellerie ont pris fin, mais la sorcellerie existe toujours, plus ou moins. Une divine Providence fit croire aux hommes qu’il ne s’agissait que de leur imagination ; lorsqu’ils cessèrent de penser à ces sujets, ils furent immunisés.

Quand, avec l’hypnose, la conscience de dangereuses forces cachées s’éveilla de nouveau, le phénomène ressurgit, et de puissants esprits, particulièrement en France, se combattirent les uns les autres, à distance, parfois avec des conséquences mortelles. Plusieurs de ceux qui avaient conjuré ces puissances prirent peur et se réfugièrent dans la religion, où ils trouvèrent un asile sûr. D’autres sombrèrent dans leur propre malignité.

La femme qui, par méchanceté ou manie de dominer, joue avec les sentiments d’un homme, ne reste pas impunie. La coquette qui éveille la jalousie est souvent punie par la jalousie, c’est-à-dire qu’elle est obsédée par la pensée que l’homme aime une autre femme, et l’on dit que c’est là un tourment de l’enfer. C’est pourquoi il est bien connu qu’on ne doit pas badiner avec l’amour !

Sorcières

Swedenborg croyait aux sorcières, parce qu’il en avait vu, et j’y crois également, car j’en ai connu.

Une sorcière est une femme dont l’âme peut quitter le corps par un acte de la volonté. Elle peut conduire son âme auprès d’hommes, la nuit, et leur donner l’illusion (aussi complète que la réalité) d’une étreinte. C’était le Succube ou l’Incube du moyen-âge, tel qu’il apparaît dans le Faust de Goethe, première partie, et c’est ce que l’auteur de la Magie au moyen-âge [Viktor Rydberg. NdT] ne put jamais comprendre, car il vivait dans la chair.

J’ai connu, il y a des années, à l’étranger, une sorcière, sans comprendre à qui j’avais affaire. Elle pouvait agir sur mes sens de sorte que je visse des choses qui n’existaient pas ; elle pouvait me hanter à sa guise ; quand elle était en colère contre moi, elle était capable de m’inspirer des pensées suicidaires ; elle avait le pouvoir de susciter en moi toutes sortes de sentiments, elle s’allongeait et pensait à des cadeaux, à l’argent qu’elle voulait, de façon que je ressentisse l’impulsion de satisfaire ses désirs inexprimés.

Swedenborg parle de femmes vicieuses qui deviennent des enchanteresses. « Elles inspirent à ceux qu’elles haïssent la pensée de les tuer, car elles savent qu’elles ne peuvent mourir ; ensuite, elles répandent le bruit que ce sont des assassins. »

« En Enfer, le plus grand plaisir de leur vie consiste à faire souffrir, par des moyens inconnus dans le monde, grâce auxquels elles savent inspirer les sentiments les plus profonds, exactement comme si elles avaient un corps. »

Afin que le lecteur n’aille pas croire que tout cela n’est qu’imagination, je vais raconter ce qu’une sorcière m’a dit elle-même, car j’ai connu plusieurs sorcières.

Un jour que le vin lui avait délié la langue, je lui demandai : Comment vous y prenez-vous ? – Eh bien, je m’allonge et je pense…

Je marchais dans la rue avec une sorcière, quand nous vîmes au loin une dame essayer en vain de monter sur sa bicyclette.

– Non, tu ne monteras pas avant que je l’aie voulu, murmura ma sorcière.

La dame redoubla d’efforts quelques instants.

– Allez, monte, maintenant ! dit la sorcière, en détournant la tête. Au moment même, la dame était en selle.

Elle avait aussi le mauvais œil, c’était une jettatrice, elle apportait avec elle accidents et malheurs, était bien sûr cruelle et voluptueuse, cela va ensemble.

Elle était affreusement laide mais pouvait altérer les sens de façon à apparaître belle, bien que cela ne lui fût pas possible avec tout le monde ni tout le temps. À quarante-trois ans elle pouvait à l’occasion donner l’illusion d’en avoir dix-sept.

Je reconnais que la plupart des femmes possèdent ce pouvoir, qu’on appelle leur charme ou séduction, et qui peut complètement priver un homme de sa raison.

Certaines jeunes femmes, découvrant ce don dangereux, en abusent par pure inconscience ; mais d’autres agissent sur commandement, sous la contrainte, et sont protégées dans leur affreuse mission, qui est de punir les hommes sans Dieu.

C’est pourquoi l’impie est sans défense face à une furie ; cela a conduit certains esprits peu profonds à parler et à écrire du pouvoir des femmes. En réalité, la femme n’a de pouvoir que sur l’impie.

– Tu n’aurais pas de pouvoir sur moi, si tu ne l’avais reçu d’en haut !

Contre une sorcière il n’y a qu’un sauveur : notre Seigneur, le Dieu vivant !

*

Au cours des procès de sorcières, il arrivait souvent que des femmes se dénoncent d’elles-mêmes et demandent à être brûlées. Ces femmes avaient certainement étaient conduites par la curiosité ou l’inconscience, et après avoir appelé l’être maléfique et l’avoir reçu dans leur corps, elles virent que le bûcher serait le seul moyen d’en être délivrées.

Il y a encore sept ans, je lisais dans un journal l’histoire de sorcières qui, à Lima, demandèrent à être brûlées.

Jeunes femmes, utilisez, mais pour le bien, le pouvoir que Dieu vous a donné ; si vous en abusez, par manie de dominer, méchanceté ou volupté, vous pouvez vous attendre à la folie ou à la mort !

*

Un homme avait soumis son âme à une femme mauvaise. Il la haïssait, mais parce qu’elle possédait son âme, son âme n’était plus en son pouvoir. Et il prenait ce désir de recouvrer son âme pour de l’amour. Ils se séparèrent. Et chaque fois que la sorcière déplaçait ses sentiments sur un autre homme, il devenait libre.

Quand elle remarqua, enfin, qu’il devenait libre, elle enragea. Elle voulait à la fois posséder son amant et torturer l’autre. Elle rencontra un dilemme. L’homme ne voulait pas la perdre, elle jeta donc ses sentiments sur lui, télépathiquement, car c’était une sorcière. Mais dès lors, il n’y avait plus de place pour l’amant, elle ne pouvait le « posséder » car il était neutralisé.

Alors elle imagina une intrigue satanique : par le biais de son âme, elle réunit les deux dans une union interdite. L’homme séparé d’elle le ressentit et, pour échapper au péché, il se tira une balle !

La question se pose : une telle femme ne méritait-elle pas le bûcher ?

Et cet homme n’avait-il pas le droit de se tuer, alors qu’il ne pouvait pas autrement échapper au péché, dont il avait horreur ?

[À suivre : d’autres traductions.]

Septembre 2013