Category: Svenska

Poésie américaine de langue suédoise

Les poèmes suivants, traduits en français du suédois, sont tirés de l’anthologie Svensk-amerikanska poeter i ord och bild (Svenska folkets tidning förlag, Minneapolis Minn., 1890) (Poètes américains de langue suédoise en paroles et en images ; les images en question étant des gravures à l’encre représentant le portrait de chacun des poètes) par Ernst Skarstedt.

Dans son introduction, Skarstedt explique que, dix ans avant la publication de l’anthologie, donc vers 1880, on ne pouvait pratiquement pas parler de langue suédoise comme langue de culture aux États-Unis (et pour cause, l’émigration suédoise dans ce pays ne commença véritablement que dans les années 1870), tandis qu’au moment de la publication de son anthologie elle avait pris un essor considérable, marquée notamment par une florissante activité littéraire et journalistique dans cette langue. Cette activité connut son âge d’or entre le milieu des années 1880 et la Première Guerre mondiale, l’entrée des États-Unis dans le conflit s’accompagnant d’un mouvement nationaliste américain antagonisant en particulier les dénommés « hyphenated Americans », c’est-à-dire les « Américains à trait d’union », tels que, justement, les « Swedish-Americans », Suédo-Américains, dont la dénomination avec trait d’union n’indiquait que trop, selon ce nationalisme virulent, la double appartenance suspecte. C’est ainsi que la dénomination s’effaça peu à peu, et, en même temps qu’elle, l’emploi de la langue suédoise aux États-Unis (comme les autres langues des populations immigrées), suivant en cela également d’autres dynamiques sociologiques d’acculturation plus fondamentales et sans doute moins liées aux vicissitudes de l’histoire. Quelques personnalités de la communauté suédo-américaine tentèrent bien dans la période de l’entre-deux guerres de s’opposer à cette dissolution progressive des liens avec la nation et la culture suédoises, à l’instar du docteur Hoving, citoyen américain d’origine suédoise (plus précisément originaire de la communauté suédophone de Finlande) et auteur de mémoires au titre éclairant, I svenskhetens tjänst (Au service de la « suédité », 4 volumes publiés de 1944 à 1953), mais ces efforts ne purent s’opposer efficacement à l’irrésistible mouvement d’absorption dans le substrat anglo-saxon de la culture nord-américaine. À tout le moins en ce qui concerne la langue.

Une esquisse de ces évolutions, ainsi que d’autres faits relatifs à la présence scandinave aux États-Unis, se trouvent dans ma contribution au présent blog intitulée Scandinavian America (ici).

De l’anthologie de Skarstedt, j’ai traduit des textes des poètes suivants : Johan Enander (2 poèmes), Magnus Elmblad (3), Carl Fredrik Peterson (1), Jakob Bonggren (2), Gustaf Wicklund (3), Ninian Wærner (3), Edward Sundell (1) et Oliver Linder (1). J’ai peu de doutes quant au fait que ces poèmes n’ont jamais été traduits en français, et il ne me paraît pas impossible qu’ils ne l’aient jamais été non plus en anglais. Ce billet se conclut par un poème d’Herman Stockenström dans l’original : le thème de ce poème étant le Swenglish des émigrants suédois établis aux États-Unis, il est pratiquement intraduisible en français.

Compte tenu de la date de leur publication, les textes originaux sont tous versifiés selon les règles de la prosodie classique. Dans la série de traductions poétiques de ce blog, c’est une première : les poèmes que j’ai traduits jusqu’à présent sont, à l’exception d’un petit nombre, en vers libres dans l’original (le plus grand nombre de vers classiques se trouve dans mes traductions de poèmes d’Argentine : voyez l’Index). Pour quelqu’un qui écrit de la poésie classique en français, un tel travail de traduction ne cherchant pas à reproduire l’original versifié dans une versification française (un tel exercice n’aurait pas grand sens de nos jours, où la versification n’est plus guère pratiquée et où de ce fait, et surtout, le lecteur peut manquer de certaines connaissances relatives à la scansion et à la mesure des vers classiques qui doivent permettre de produire leur plein effet rythmique) est un peu frustrant dans la mesure où l’effet produit par toute versification régulière (rimes, rythme des vers…) est forcément perdu. (D’un autre côté, certaines « chevilles » parfois introduites par le poète pour respecter la forme choisie peuvent dans certaines limites être laissées de côté par la traduction – une cheville est souvent une façon dilatoire de s’exprimer –, si une telle chose peut se dire sans insulte au poète…)

*

Aurora borealis (Norrskenet) par Johan A. Enander (Johan Alfred Enander)

Flamme d’offrande montant au plus haut
ciel étoilé,
l’œil scrutateur de la science
ne perçoit point le lieu de ton autel.
Le soleil se couche, l’œil du jour
s’endort, mais toi tu restes,
couronnée d’étoiles, et roules ta fulguration
sur la route éminente en silence.

Par-dessus mer et terre tu élèves
ton rayonnant éclat, pur et clair.
Insondable, tu ne dévoiles point
ton origine.
Limpide torrent de lumière, personne ne peut suivre
la course rapide de tes vagues :
ainsi que le Nil tu caches
la source d’où ton flot s’épanche.

Seule une voix intérieure dévoile
ce mystère ; elle déchiffre
les lettres de feu de la merveille et répond
enfin à ma question :
« Quand, mue par la main du Créateur, la terre
entama son parcours circulaire,
l’empreinte de Dieu se marqua sur le Nord,
et une splendeur céleste y demeura. »

*

1871 : L’incendie de Chicago (Chicagos Brand 1871) par Johan A. Enander

Les flammes fulgurent, les cloches sonnent, le char de la tempête bondit,
Les ténèbres mêmes de la nuit s’éclipsent ; l’étoile s’efface et disparaît,
un manteau rouge sang se répand sur la terre et les eaux,
et les vents de l’ouragan sèment autour d’eux des étincelles de feu.

La terre tremble, les murs branlent, les temples s’effondrent dans un bruit de tonnerre ;
les bannières écarlates claquent au-dessus des toits,
palais et chaumières sont engloutis dans le brasier ;
Terre et ciel en flammes : l’espoir est sans refuge.

La puissance de l’argent se change en impuissance : opulence et luxe n’ont plus d’éclat.
L’œil humide, l’ange de la vie regarde les moissons de morts,
suit chaque acte de noble courage, chaque horrible forfait,
voit l’incendie et la canaille hasarder le sort de la belle cité.

On entend des cris de désespoir et des rires sardoniques, des prières montent vers Dieu,
et les esprits des ténèbres sont invoqués dans un vacarme démentiel et démoniaque.
Le père voit son fils en danger, le fils voit son père en détresse ;
la mère voit son enfant dans les flammes, l’enfant voit sa mère mourir.

Aucune aide, aucune protection contre le danger ne trouve la main humaine,
La couronne de flammes illumine la nuit à travers des nuages de fumée ;
Demain peut-être brillera la lumière de l’espérance à nouveau,
Demain peut-être le feu aura cessé de chevaucher les vents de la tempête.

Fou ! D’immenses vagues de feu se répandent ; elles ne se dissipent
qu’après avoir atteint les limites de la mégapole.
Cent mille hommes errent sans foyer, sans pain,
sur les étendues dévastées, dans la faim et la misère.

Mais bientôt, les secours arrivent, les souffrances sont adoucies,
un air de calme confiance descend sur les fils de la terre,
et la ville renaît de ses cendres dans le jour nouveau,
Éprouvée par le feu, plus noble que par le passé.

*

Le 4 juillet (Den fjerde juli) par Magnus Henrik Elmblad

Note. Comme chacun sait, le 4 juillet est la fête nationale des États-Unis.

Non, aujourd’hui tout outil doit reposer,
la fête du peuple doit être aujourd’hui célébrée.
Les brises d’ouest soufflent sur la ville,
Le drapeau flotte au-dessus d’une joyeuse compagnie.
Frère, ton cœur en ce jour ne se dilate-t-il pas,
ton sang ne s’échauffe-t-il pas,
n’oublies-tu point ta peine passée
en voyant en joie ton nouveau foyer ?

Les maïs ondoient. Les champs de froment se vêtent de blanc.
Le 4 juillet rayonne sur eux.
Oublie le passé, oublie ce qui est à demi usé,
Embellis d’un habit de fête ton nouveau foyer.
Respire libre, et lorsque dans les rades fières
flotte en paix le pavillon rouge et blanc,
jouis tranquillement des riches fruits de ta liberté ;
vide ton verre ; romps ton pain savoureux.

Nuls fers n’entravent ici ta pensée –
dès lors que toi-même ne demandes point des fers.
Aucun synode n’entrave ici ta foi –
dès lors que, craignant la lumière, tu ne l’y aides.
La voix d’aucun grand de ce monde ne vaut plus
aux élections que la tienne – si tu sais l’utiliser.
Si tu désires la liberté, elle est tienne,
tu peux marcher confiant et satisfait parmi des hommes libres.

Peu importe que des serpents rampent sous les fleurs :
Tu peux les voir, tu peux les tuer.
Et quoi, si la perfidie veut voler la liberté ? –
Si cela arrive, ce sera par ta propre faute.
La force est tienne, si tu veux t’en servir.
On voit ici bien des malades. Mais ici se trouve le remède.
La blessure est fraîche. Des malades de l’Europe
arrivent constamment et dévorent la racine de la vie.

Aussi, frère, célèbre la fête du peuple
sans plainte, mais avec espoir et courage.
Orne le front de tes enfants de la feuille de chêne de la paix,
apprends-leur à se garder des larmes, de la guerre et du sang.
Apprends-leur à penser, à croire et agir en hommes libres,
sans béquille, comme il convient à un homme.
Alors – même si criaillent aigrement les oiseaux de malheur –
la bannière étoilée ne tombera jamais.

*

À Kristofer Janson (Till Kristofer Janson) par Magnus Henrik Elmblad

Note. Kristofer Janson (1841-1917) est un poète et pasteur unitarien norvégien qui vécut aux États-Unis.

Il tonne sur la montagne. Avec une force prodigieuse
depuis les terres de l’ouest la tempête approche,
secouant la terre entière, elle appelle : « Oyez !
Mettez fin à votre frivole dissipation ! »
Elle réduit en lambeaux l’habit de l’oppresseur
et détruit sa couronne, son épée.
Elle chante le dieu du peuple et de la liberté ;
elle retentit sur la masse des travailleurs.

Cette tempête, ô scalde, dans ton cœur allume
une sainte, une indomptable flamme.
La lumière, que les ténèbres avaient presque entièrement engloutie,
La vie, menacée de mort, –
tu voulus si fort les voir renaître,
C’est à elles que tu as dédié ton chant,
ta force, ta vie ; et tu échangeas ton village
contre la guerre et l’odyssée d’un Viking.

Pourtant non – quand tu allas plein de courage au combat
contre les préjugés, la stupidité, la vanité,
un ange te suivit de son regard lumineux,
et noua des roses à ton épée.
Il versa autour de ton front un éclat rayonnant,
t’invita à embrasser
le monde entier, – et en cela tu ne le fis pas attendre
car le nom de cet ange est amour.

Ô scalde, comme un rayon de soleil dans un ciel de tempête
Par-dessus la mer tu viens à nous !
Tu viens, – et notre joie déclinante redevient jeune,
alors que nous avions insensiblement perdu notre jeunesse.
Nous avons entendu les torrents ; dans la prairie et la forêt
nous avons perçu ce son inédit.
Notre cœur bat de joie ; mais il bat le plus chaleureusement
de joie pour le Dieu de la liberté.

Il n’a point oublié notre Nord bien-aimé :
Son regard de feu a réveillé l’esprit du peuple
dans les forêts et sur les montagnes. Nous percevons même
une brise de l’allégresse de l’avenir.
Va, scalde, où te conduit ton chemin ! Ton chant
rugit comme les vagues sur la mer ;
il étincelle comme les étoiles. Si longue fut la nuit
que l’aurore est deux fois plus belle.

Quand la rouge bruyère dans l’éclat du jour
se glisse entre les rochers gris ;
quand le ruisseau saute de galet en galet
reflétant un ciel bleu ;
quand le bouleau murmure dans le soir d’été
si suave, harmonieux et léger ;
quand le pin se dresse parmi les pierres moussues, –
alors, oui, la montagne est pavoisée !

*

Orage (Oväder) par Magnus Henrik Elmblad

D’où vient cette sourde rumeur que j’entends, et qui enfle,
comme quand les lourds nuages roulent le tonnerre sur la montagne,
ou quand dans la haute mer la vague tombe sur la vague,
d’où vient ce grondement lugubre ? cette sombre, cette sinistre procession ?

…..Les opprimés se soulèvent !
D’où vient et où va ce chemin ? Est-ce vie ou mort ?
Est-ce colère ? Est-ce souffrance ? Ces foules pâtissent-elles de la misère ?
Mendient-elles l’argent et l’or ? ou bien un quignon de pain ?
Pourquoi s’allume dans les yeux cette lueur injectée de sang ?
…..Les opprimés se soulèvent !

Chœur :

Entends-tu, entends-tu le tonnerre de la tempête ?
Les éclairs luisent. Mais derrière,
le printemps de l’espoir peut faire des merveilles.
… Les opprimés se soulèvent !

À cause du besoin et du chagrin ils se soulèvent et font irruption à la lumière.
La terre entière leur est ouverte. La libération va de région en région.
Achète-les, vends-les, c’est en vain à présent… Impossible –
Ce sont eux qui payent ; mais pour la liberté, achetée au prix du sang !

…..Les opprimés se soulèvent !
Ils ont bâti ta maison et labouré tes champs, tes terrains !
Ils ont défriché tes forêts, battu le fer et fondu l’argent !
Leur sueur a coulé pour toi ; ils ont pour toi souffert la faim,
le mépris, le chagrin… Et toi, arrogant ! comment les as-tu récompensés ?…
…..Les opprimés se soulèvent !…

Chœur :

Entends-tu, entends-tu le tonnerre de la tempête ? &c

Sourds et aveugles, dans les siècles des siècles, ils ont trimé sans repos.
La déréliction, le muet désespoir les a mis à genoux.
Mais ils commencent maintenant à penser, à comprendre l’exigence des temps présents.
Leur colère et leur aspiration bouillonnent comme une mer déchaînée…
…..Les opprimés se soulèvent !

Ô vous, les « grands », pâlissez, tremblez ! Entendez le cri qui retentit :
« Nous avons supporté le joug jusque-là (couverts de honte !) pour vous et pour la mort !
Pour nous-mêmes à présent et pour la vie nous combattons ; car le Seigneur a dit :
« En vérité, l’homme ne vit pas seulement de pain »…

Chœur :

Entends-tu, entends-tu le tonnerre de la tempête ? &c

« Voulez-vous la guerre ? Alors vous disparaîtrez
comme le bois pourri disparaît quand un bosquet prend feu !
Voulez-vous la paix ?… Alors ne défiez pas l’exigence de l’humanité !
Vivez avec nous ! Respectez la demande : « Pas de maîtres ! pas d’esclaves ! »
…..Les opprimés se soulèvent !

Chœur :

Entendez, entendez le tonnerre de la tempête !
Les éclairs luisent. Mais derrière,
Le printemps de l’espoir peut faire des merveilles…
…Les opprimés se soulèvent !

*

Salut à l’émigré (Helsning till emigranten) par Carl Fredrik Peterson

Étranger venu du front de Heimskringla,
frère du haut Nord,
pourquoi ne veux-tu point rester
sur la vraie terre de la gloire ?
Qu’est-ce qui t’a poussé à voyager
vers l’ouest par mer et terre,
quand tu aurais pu chercher le bonheur
dans le village où tu vis le jour ?

N’est-il pas bien agréable de respirer
le parfum des fleurs sur les rives du lac Mälar,
bien beau de voir le ciel ourlé
par l’illumination de feu de l’aurore boréale,
bien heureux d’entendre, absorbé dans un rêve,
la harpe de l’ondin,
ou bien une chanson suédoise
retentir en joyeuse compagnie ?

Quand ta première flamme d’amour
brûlait ardente sur l’autel de ton âme,
et la tendre question du cœur,
bégayée, trouva réponse,
songe comme douce était la vie –
heureuses minutes, jours plus heureux encore,
qui t’étaient donnés à voir
dans la lunette de l’espérance !

Mais pourquoi te fais-je ces questions ?
Elles ne méritent aucune réponse.
Personne ne peut combler la mesure de la peine –
Tu es ici, sois le bienvenu !
Va content ton chemin de citoyen
dans notre libre république,
qui t’a déjà par son drapeau
offert une part de protection.

Le même soleil qui amicalement attire
l’anémone à lui dans le nord glacé,
brille ici, quand tu cueilles
la rose sur la terre de Columbia ;
Et la claire étoile du soir,
que tu voyais dans le ciel de Svea,
peut être ton étoile du matin
ici, où ton chemin commence.

Ici comme là-bas, couve
le chant dans la poitrine de la jeunesse ;
ici comme là-bas, leur voix nourrit
une joie de printemps dans l’automne de la vie ;
quand la noble flamme d’un jeune homme
échauffe son âme toute entière, et que
de cette flamme vient une question,
la jeune fille rougit, ici comme là-bas.

Alors les deux deviennent un,
ainsi se bâtit sur les plaines de l’ouest
une petite maison, qui la protège,
tandis que pour leur droit à tous deux
il prend la charrue et la bêche,
afin que ce qu’en semence son labeur
plante dans la terre,
devienne épi le jour venu.

Si tu as déjà sous le ciel du Nord
atteint le méridien de ta vie,
et dans le tumulte du nouveau monde
tu souhaites, sur la voie des épreuves,
tenter une nouvelle fois ta chance,
sache que, quoi qu’il advienne,
la liberté est ici le plus grand trésor
qu’en tant qu’étranger tu as reçu.

Peut-être que le temps a déjà généreusement
mêlé l’argent à tes cheveux,
et ta vie, à son déclin,
retourne rapidement à son berceau.
Même alors tu récolteras :
Où, si ce n’est ici, dis-je,
est allégé le fardeau de la fatigue,
est aplani le chemin du vieillard ?

Oui, bienvenue mille fois
dans notre jeune république,
qui, bien que pauvre en chanteurs épiques,
est riche en vrais héros ;
et qui possède en chaque femme,
belle et vertueuse à la fois,
la toute-puissante héroïne
que loue le scalde dans ses chants.

Le front de Heimskringla : (Heimskringlas pannan) Heimskringla est un nom scandinave de la Terre, et son front est le Nord. L’expression est tirée des sagas islandaises.

*

Au coin de la rue (I gathörnet) par Jakob Bonggren

C’est l’aube.
Le brouillard couvre la ville.
Aucun rayon de soleil n’éclaire encore
les grises rues humides.
Un jour de plomb, lugubre se lève.
La ville respire à nouveau.
Une rumeur se mêle au bruit des sabots de cheval
et aux cris d’enfants
dont la voix perçante
s’élève par-dessus ce grondement :
…« Morning News… »

Depuis les entrailles des tavernes
on entend les cris rauques de l’ivresse.
Le cabaretier n’est pas oublié
des premières lueurs du jour.
Le mannequin est placé dans la vitrine
et un vieux habillé en bouffon
est placé sur le trottoir
pour attirer le chaland
qui voudrait laisser
son argent, pour essayer,
…partir en fumée.

Un peu à l’écart du flot de la foule,
sur la terre battue froide et trempée,
presque cachée par la haute maison,
se tient une jeune fille timide et apeurée.
Le visage montre la désolation.
Elle est transie dans le vent glacé,
claquant des dents et grelottant,
seulement couverte de quelques guenilles.
Elle se tient là avec un panier de pommes
timide à la porte de l’homme riche…
…« Apples, sir… »

Ses paroles à peine murmurées passent inaperçues.
Elle ne trouve pas d’acheteur.
La pauvre fille est trop peu de chose…
Enfant, si tu pouvais mourir !…
Si tu appartenais au monde des « grands »,
si tu étais des riches,
jamais aucuns maux ne t’accableraient,
tu serais une jeune fille que l’on montre partout,
rouge et blanche comme la rose et le lys,
gaie comme le ruisseau un jour de printemps,
…vive et audacieuse.

Si – malgré la faim – tu restes belle,
l’homme riche te prend ton honneur
et traîne ton âme dans la boue.
La richesse n’a pas de cœur.
Ceux qui font semblant de ne point te voir
Te donneraient or et hommage,
t’adoreraient à genoux,
voudraient satisfaire leur désir…
Ô timide, pâle enfant,
rongée par la faim,
…si tu pouvais mourir !…

*

Le veau d’or (Guldkalfven) par Jakob Bonggren

Tu chantes seulement pour les pauvres, mon frère ! –
c’est ce que j’ai entendu dire.
En cela tu agis sottement, plus encore que tu ne le crois.
Un poète pour petites gens n’est pas appelé grand ;
Il reste pour toujours de la roupie de sansonnet.
Le pauvre est idiot et doit subir la contrainte !…
Il ne peut même pas te payer ta chanson !…

Chasse de ton esprit toute pensée pour le peuple,
à quoi bon penser à son secours et à son avancement !…
Tu vois ce vieillard, là ? Quel sottise et quelle bassesse !
Il n’a jamais ouvert un livre ni un journal.
Il est bien digne du mépris et des insultes !
Les pauvres – méritent notre haine,
et non la douceur et des écoles, – à peine un peu de nourriture !

Tu as l’esprit sombre. Entends résonner la danse
à cette fête où tu peux encore être invité ;
où tu pourras jouir d’une joie et d’un éclat somptueux,
si seulement tu veux tresser une couronne de roses
et la déposer devant le dieu.
Le veau d’or est un maître qui commande ;
devant lui toute mélancolie, toute tristesse fuit.

Viens, suis-moi dans la danse ! Chante la louange du veau d’or
qui peut te payer tes chansons.
Introduis-toi humblement et agilement à la cour du roi !
Si tu vois des défauts aux puissants, fais comme si tu ne voyais rien,
mais apprends à dénigrer la populace.
Les grands ont pris pour eux toute la vertu ;
les petits ont tous les défauts et toutes les tares.

Chante, prêtre du plaisir, une chanson très spirituelle !
Invite le peuple à renoncer à tout ce qu’il possède
et à le donner aux rois et aux prêtres ! Dis : « Un jour,
quand vous serez libérés du joug de cette vie,
vous recevrez ces dons en retour au centuple ! »
Alors chaque riche admirera le charme de ta voix attrayante,
et le pauvre éprouvera une merveilleuse consolation.

Et entends bien : quand tu poétises, écris du bling-bling,
car c’est ainsi que le public mord à l’hameçon.
Si tu écris simplement, personne ne t’en saura gré,
mais tu seras placé haut dans le cercle des poètes
si personne ne comprend tes chants.
En hommage à la puissance du veau d’or il faut que tu présentes les armes,
et te réjouisses que tout soit bel et bon comme il est.

*

Un frère trois points (Ordensbroder) par Gustaf Wicklund

Je suis frère maçon, moi,
je me rends à la « loge » de nuit comme de jour
d’un pas sûr et avec une expression mystique,
et j’en ressors avec un air important ;
je vais portant un ruban terriblement voyant ;
et parfois on m’appelle « chevalier » ;
en uniforme j’inspire le respect,
oui, même quand je suis – beurré.

Je suis l’homme qui donne le ton
dans toutes les processions solennelles.
Un tricorne et une plume blanche
font une couronne appropriée à notre costume.
Et parfois je porte au côté
un sabre effilé, ah – take care !
Mais bien que les gens doivent nous respecter,
nous nous battons rarement, très rarement.

À présent je suis mort et dans mon cercueil,
je reçois un bel enterrement,
car chaque loge de notre ville
m’accompagne tristement et en rang ;
et c’est au moins 50.000
que je récolte, sans aucun doute.
Mais je serais tout de même mort plus content
si j’avais pu d’abord voir l’argent.

*

Une illusion (En illusion) par Gustaf Wicklund

Dans le train étaient assis
un jeune homme et sa bonne amie.
C’était la fin du jour
et tout était calme et paisible.

Je voyais leurs lèvres remuer
comme s’ils bavardaient ;
pourtant je ne pouvais entendre
la moindre parole.

Je les épiais donc
jusqu’à ce qu’étonné je découvre
qu’elle mâchait avec application de la gomme
et lui chiquait du tabac.

*

Ballade (Ballad) par Gustaf Wicklund

Elle est ma vie – elle est mon tout,
quand il fait chaud, quand il fait froid,
tous les jours je la presse
charmé contre mes lèvres.

Quand le monde est neige et glace,
je me réchauffe à son feu paisible,
et quand s’étend l’obscurité de la nuit
elle repose à mon côté.

Je me rappelle la première fois que je la vis,
comment elle entra dans mon esprit,
et comment, dans l’extase, un jour
j’entrai dans le cabinet.

Pourtant elle est comme toutes les autres,
usant de bourre.
Mais moi – conformément à ma nature –
je me montrais là-dessus indulgent.

Ah, quelle tristesse, et que de larmes,
quand viendra le dernier adieu,
quand elle sera froide
et que je disperserai ses cendres.

Tu commences à comprendre
ce qu’est celle qui m’est devenue si chère,
et tu devines son nom,
tu sais – que c’est seulement ma pipe.

*

Au bureau de travail de Magnus Elmblad (Vid Magnus Elmblads skrifbord) par Ninian Wærner

Note. Comme Magnus Elmblad, dont nous avons traduit trois poèmes (supra), Ninian Wærner fut rédacteur en chef du journal Svenska Amerikanaren (« Le Suédo-Américain ») à Chicago. La date du 9 avril, dans le poème, est celle de la mort d’Elmblad.

Écrit au bureau de la rédaction du Svenska Amerikanaren

Le soleil se couchait, et la nuit
tombait avec sa paix rêveuse et calme
sur la houle engourdie du lac, les bourgeons des bois,
l’herbe tendre d’avril.

Par les rues se répandait le silence,
les gens fatigués retournaient à leurs foyers
où de chères âmes leur préparaient
un baume de paix, une chaleur d’espoir et de repos.

J’étais assis et rêvais un moment seul,
assis au vieux bureau usé de Magnus Elmblad,
aux moyens par lesquels les âmes peuvent s’unir
sans regards ni paroles.

Quand soudain j’entendis un léger piétinement
et vis alors à la fenêtre un oiseau.
Que voulait-il, dérangeant ainsi mon recueillement,
et quel message apportait-il ?

C’est la question que je me posais,
car selon la légende c’est un signe,
un tel piétinement annonce la perte
d’un ami cher.

Alors songeur je fermai les tiroirs usés ;
je rentrai chez moi silencieux et absorbé
et écrivis sombre et d’une main fatiguée
Dans mon journal le neuf avril.

*

Puis vint la nouvelle quelques jours plus tard,
un message funèbre, envoyé par terre et mer,
que le trop court voyage de Magnus Elmblad avait pris fin,
qu’il avait posé son bâton de pèlerin.

Peut-être voulut-il à l’heure de la mort
envoyer une salutation, bienveillante et douce,
dans ces parages où il avait par le passé
avec honneur mené les combats de cette vie.

Le piétinement de l’oiseau n’était-il qu’une coïncidence, une illusion,
était-ce un message sans paroles ? –
Je me le demande encore, silencieux et absorbé,
assis au vieux bureau de Magnus Elmblad.

*

Diamants (Diamanter) par Ninian Wærner

Dans une splendide salle de réception parée de fleurs,
où les lustres jettent une clarté profuse,
est réunie pour les réjouissances
une multitude allègre,
l’or rouge, gagné par hasard,
prend plus de couleur encore près de l’éclat des patriarches.

Il règne un plaisir radieux, ravissant
qui charme et ensorcelle le cœur,
la gaité brille sur les visages
qui ne connaissent point le souci –
va volontiers voir le bal, la coupe pleine ;
le sang chaud bouillonne sous le tulle blanc comme neige !

Dans le glissement de la valse les couples
touchent légèrement le luisant parquet ;
un murmure d’admiration se répand
parmi belles roses et beaux lys.
Aucune pause ; les menus souliers évoluent avec élégance,
si gracieux, ornés de diamants.

Des diamants, oui, sur les rubans et les volants,
et autant de perles,
tirés de trésors tintinnabulants
et qui n’appartiennent qu’aux riches –
une mer de lumière brille en habit de perles ;
ses vagues ondoient au son de la valse.

Pour rafraîchir mon pouls brûlant
et trouver un peu de repos pour mes sens,
je sortis seul dans le soir
à l’écart de l’agitation et des éblouissements de la salle.
J’entendis alors une plainte en provenance de la rue,
qui donc se tenait là dans un recoin glacé ?

C’étaient deux enfants pauvres :
frère et sœur, si frêles ;
ils s’étaient égarés en chemin par ici
et n’osaient faire un pas de plus.
Ils n’avaient ni maison, ni abri, ni soutien,
ni une croûte de pain pour apaiser leur faim.

Ô ce spectacle qui m’attrista
obsède encore ma mémoire !
Mon esprit en reste sombre et songeur,
et mes yeux se voilent de larmes –
Un diamant, un seul diamant
adoucirait le sort de ces pauvres !

*

En mai (I maj) par Ninian Wærner

C’est aujourd’hui le premier mai – Ô quelle beauté
dans le baume des anémones, près du gai pépiement des oiseaux !
L’herbe de la vaste prairie est fraîche et verte,
et le ruisseau s’ébaudit dans l’étincellement du soleil.
Ce jour de mai, Colorado, que tu dispenses
ah ! est aussi doux que dans le Nord.

Voyez la montagne ! Voyez, comme haute dans le ciel bleu
sommet après sommet elle s’étire comme un fil de perles,
avec glace et neiges ! Ne trouves-tu pas étonnant,
montagne géante, que le pré soit si beau,
que l’anémone se revête d’apparat chaque printemps,
tandis que tu restes dans ton habit de neige à jamais ?

Je t’aime, fier village d’étrangers,
dans ton habit de fête, entre les montagnes ;
je m’épanouis à l’abri de tes bois,
sous ton soleil si chaud, sous l’éclat des étoiles le soir.
Pourtant – il existe dans mon cœur un autre lien,
le cher pays de mon enfance.

Je vois une cabane au milieu de la forêt,
sur la belle rive d’un lac au milieu de sapins verts,
c’est là que je connus mes premières joies,
c’est là que je connus mes premières peines ;
quand le mois de mai en habit de fleurs parcourt la terre,
c’est vers ce pays que se tourne ma nostalgie.

Bien que les miens n’y soient plus,
c’est cette région que je préfère au monde ;
comme tu étais paisible et calme,
petite cabane dans le grand Nord !
De longues années ont passé depuis que je t’ai vue pour la dernière fois
mais tu n’as jamais disparu de mes pensées !

Ô beau village de mon enfance, combien cher
tu me fus dans tous les changements de la vie ;
aujourd’hui encore tu restes mon meilleur souvenir,
tu es mon tout, du berceau jusqu’à la tombe !
Quand mai vient avec son ciel si bleu,
je pense à toi souvent, tellement souvent !

Envole-toi, ô vent printanier, jusqu’à la montagne bénie,
jusqu’à la maison de mon enfance, que je n’ai jamais oubliée,
pour saluer chaque rameau dans le soir,
chaque anémone dans le cœur de la forêt,
et reviens avec un parfum de paix
du mai de la vie, du printemps du cœur !

*

Une prière de jeune femme (Jungfruns bön) par Edward Sundell

ou le souhait pieux de la folle fille du fabricant de savon américain

Écoute-moi, écoute-moi, papa,
entends mes paroles :
amasse de l’argent, des milliards,
car il faut que je devienne princesse.

Regarde Kitty, la fille du marchand ambulant,
la plus grande des sottes,
elle s’est achetée le prince Hatzfelt
pour trois millions de dollars.

Je ne suis pas née, papa,
pour devenir une simple missis.
Amasse de l’argent, des milliards,
qui pourront m’avoir un prince !

Ô de blasons et de couronnes –
comme ils charment mes sens ! –
j’ornerai tout ce que je possède,
papa, même mes sous-vêtements.

Si je n’atteins pas ce but de ma vie,
j’en mourrai, je crois, de dépit.
Amasse de l’argent ! Il faut que je sois présentée
à la Queen Victoria !

Écoute-moi, écoute-moi, papa,
vole comme les autres, fais des procès !
Amasse de l’argent, des milliards,
il faut que je devienne princesse !

*

Amourettes (Älskog) par Oliver A. Linder (Oliver Anderson Linder)

J’ai été amoureux, les amis, des douzaines de fois,
parfois sérieusement et parfois pour rire,
comme les héros des feuilletons de Zola
je m’enflammais et brûlais toujours pour quelqu’une.

Il en fallait si peu pour prendre mon cœur :
un regard, un sourire, et j’étais captif ;
je restais alors éveillé toute la nuit,
ciselant des sonnets sans interruption.

Je jurais avec véhémence de me tirer une balle dans la tête
à chaque refus, pour mettre fin à mes souffrances,
mais alors… oui, alors je tombais amoureux d’une autre,
et cela dura comme cela pendant des années.

J’ai aimé Karin, Lisa, Emma,
et la distinguée demoiselle Petterson.
Je courtisais les servantes de maman à la maison,
et une fois je suis tombé amoureux – à la folie – au téléphone.

J’ai aimé la vendeuse de la cave à cigares
et la serveuse de l’auberge dont j’étais client,
et la fille de la concierge, la mignonne petite Fiken,
et une – ah dur de trouver une rime ! – une certaine demoiselle Lund.

J’ai aimé des filles belles et des filles laides,
des filles sans dot et des filles avec,
des filles têtues comme une mule,
et des filles ayant réponse à tout.

J’ai été amoureux, les amis, des douzaines de fois,
et j’ai eu quelques succès, puisque je ne suis pas encore marié ;
mais je ne sais vraiment pas pourquoi je reste any longer
célibataire, puisque je ne suis plus amoureux.

*

To conclude this post, I wish to give an example of Swedish-American poetry in the original text, choosing a poem by Herman Stockenström that is basically untranslatable in French because of its humoristic focus on the ‘Swenglish’ or svengelska talked among (parts of) the Swedish-American community by the end of the nineteenth century. Footpage notes are from the author himself.

Det nya modersmålet (The New Mother Tongue)

‘‘Farväl till Stockholm, dess mörka gränder,
Till gamla Svea, dess gröna stränder!
Farväl, du svenska! – Nu skall Fredrika
Som annat storfolk blott english spika.’’1)

Så sad’ Fredrika från Mosebacke
Och knyckte till på sin spotska nacke.
Snart nog hon seglar från Mälarviken
Med lättadt hjerta till ‘‘republiken.’’

Och under resan var vädret disigt,
Man vår Fredrika, hon tog det isigt.2)
Hon gick på däcket ibland och krafla’
Och fann det ‘‘trifsamt’’ på stimbåt travla.3)

Till ‘‘nya verlda’’ att monni maka4)
Hon for, Fredrika, den muntra däka,
Och förr’n hon ännu fått hatt på skalle,
Hon många gånger har kätchat kalle.5)

Förr var hon fattig; nu tycks hon lika6)
Att vara pyntad just som de rika;
Nur har hon ‘‘pullback,’’ vår Stockholmsjänta
Och brukar kinderna dugtigt pänta.7)

En tid hon bodde i staten Jova (Iowa)
Men snart till Nefjork (New York) hon åter mova8)
Och der hon ‘‘lefver’’ vid sjunde stritet9)
Och har et schapp,10) fastän det är litet.

Der syr hon kläder på sista modet,
Som äro nejsa11) – jag skulle tro det!
En 12) hon fått sig, som heter Larsen
Och är en dräjver13) i sta’n på karsen.14)

Han är så ‘‘kilig,’’ en präktig fella,15)
Och icke må han för grinhorn16) gälla, –
Med hakan shävad17), och pokahåret
Siratligt kuttadt18), med ‘‘knorr’’ som fåret.

Sin helsa troget Fredrika vårdar.
Bredvid en rälråd19) hon går och bärdar20),
Och efter dinner21), om så hon filar22),
På stoppad launch23) en stund hon hvilar.

När qvällen kommer, ni kan begripa,
Se’n väl hon ätit, hon går att slipa24)
Och om båd’ båar och marriak25) drömmer
Och dagens strider i natten glömmer.

Hon är ‘‘poetistk’’ hon tidning kipar26),
Med hvilken ofta hon flåret svipar27),
Se’n först i tårar hon ömsint smälte,
När det gick galet för skizzens hjelte.

I ståret28) tar hon allting på ‘‘krita,’’ –
Hon är för god att en menska chita29)
Hon går till mitingen30), vår Fredrika,
Der ‘‘vangelister’’ så fromma skrika.

Hon lefver lyckligt. Man henne prisar
För hennes ögon, – två fina pisar31);
Men jag mest prisar den nya svenska,
Som är så olik den fosterländska.

1) Speak English = tala engelska; 2) easy = lätt; 3) steamboat = ångbåt; travel = resa; 4) make money = förtjena pengar; 5) catch a cold = förkyla sig; 6) like = tycka om; 7) paint = måla; 8) move = flytta; 9) street = gata; 10) shop = verkstad; 11) nice = vacker; 12) beau = fästman; 13) driver = kusk; 14) car = spårvagn; 15) fellow = karl; 16) greenhorn = nykomling, ‘‘gröngöling’’; 17) shaved = rakad; 18) cut = klippt; 19) railroad = jernväg; 20) board = spisa; 21) dinner = middag; 22) feel = känna, tycka; 23) lounge = soffa; 24) sleep = sofva; 25) marriage = giftermål; 26) keep = hålla; 27) floor = golf; sweep = sopa; 28) store = butik; 29) cheat = bedraga; 30) meeting = gudstjenst; 31) piece = stycke.

Documents: Scandinavian America

A Chronology of Some Facts About Scandinavian Presence in America

leiferiksonminnesotastatecapitol

Leif Erikson Statue at Minnesota State Capitol

986-1003 Two Norwegians, Biarni Herjolfsson and Leif Erikson, reach America, on separate voyages. Colonization of “Vinland” fails, but new research indicates that the Viking explorers may have penetrated the Americas as far west as Minnesota (see entry 1898). (For less well known facts, see my essay “Ingeborg, A Viking Girl on the Blue Lagoonhere)

1013 Snoiri, son of Gudrid (wife of the Icelander Thorfinn Karlsefni), is the first white child born in North America.

1630 Scandinavian settlers come with Dutch settlers, in the bay of New Amsterdam.

1638 Fort Christina, first Swedish colony (New Sweden/Nya Sverige).

1638 The first log cabin in America is erected by Swedes.

1639 Jonas Bronck, a Scandinavian immigrant of disputed origin (Faroe Islands, or Denmark, or Sweden), married with a Dutch woman and settled in New Netherland, is the first to colonize the area that now bears his name, the Bronx in NYC, as does the Bronx river (Bronck’s river).

1655 After a battle, New Sweden becomes part of New Netherland. Later, in 1664, the Dutch New Amsterdam is conquered by an English fleet.

1681 William Penn buys the land for his colony of Pennsylvania from Swedish settlers.

1705 Thormodus Torfæus, royal historian of the Kingdom of Denmark-Norway, writes Historia Vinlandiæ Antiquæ (History of Ancient Vinland)

1769 Foundation in Philadelphia of a Society of Scandinavians, as a socio-cultural organization.

1776 John Morton, of Delaware, descendant of Swedish settlers, casts the deciding vote in favor of the Declaration of Independence.

1781-82 John Hanson, descendant of the earliest Swedish settlers, serves as the first ‘President of the U.S. in Congress Assembled’, before George Washington is elected President of a new U.S. government. Thus, he was chief executive of the nation during its first year.

1826-1910 Norway gave to America a larger proportion of her people than any other nation, except Ireland, during the great Atlantic migrations.

1840 Swedish’s Immigration Law of 1768 restricting the right of emigration is repealed by the Parliament as an answer to the problem of pauperism.

1844 Danes create the first Scandinavian society in America.

1846 Eric Janson, leader of the Swedish pietistic sect known as the Jansonites, builds Bishop Hill Colony in Illinois, a communal society that was to last until 1870.

1847 The first Scandinavian newspaper in the US, Skandinavia, is published in New York City.

1848 Creation of the first Bygdelag or “District League,” Norwegian-American organization with social and cultural purposes.

1848 Danish pioneer Peter Lassen leads a party through the Sierra Nevada to northen California, blazing a new route past the mountain that now bears his name: Lassen Peak.

1850 Beginning of Danish Mormons’ emigration to Utah. (Danes are the major European component of the Mormons. See William Muller’s Homeward to Zion: The Mormon Migration from Scandinavia)

1851 First Scandinavian political organization: the Swedish-American Republican Club of Illinois.

1854 Scandinavians, as a group, begin to transfer their political allegiance from the Democratic to the Republican Party. The process is complete by 1860.

1856 Scandinavians largely oppose the American (Know-Nothing) Party in favor of immigration restriction and longer residence requirements for citizenship. (See entry 1886(i) for a shift in opinion)

1864-1867 The Great Famine in Sweden leads to an exodus to America.

1872 Jon Olafsson leads a party for the exploration of Alaska as a settlement site for Icelanders. The resulting bill is not passed. Icelanders create a ‘New Iceland’ colony near Lake Winnipeg, on land granted by the government of Canada; the colony is named Gimli after the paradise of Norse legends.

1877 Foundation of the Norwegian-American Historical Museum in Decorah, Iowa. Decorah is nicknamed the “Norwegian capital” of the state.

1883 The first prima donna of the New York Metropolitan Opera is a Swedish woman, Christina Nilsson.

1886 Many Scandinavians join nativist associations in opposition to the emigration of new people from Southern and Eastern Europe.

1886 Due to agrarian distress in the Mid-West, thousands of Scandivavians leave the Republican Party and join the Farmers’ Alliance, which will later become part of the Populist Party.

1888 Norwegian-American newspaper Normanden is started; headed by writer H. A. Foss, it expresses the Populist sympathies of the Scandinavian farmers (1888-1993). (More on H. A. Foss below: Prohibitions-Mystik)

1890 Jacob A. Riis, the best-known Danish-American, publishes How the Other Half Lives, an influential appeal to social conscience. (He later published, among other things, his memoirs under the title The Making of an American, 1901.)

1890 Scandinavians in the Mid-West are instrumental in getting Farmers’ Alliance’s candidates elected to the House of Representatives.

1891 In reply to a questionnaire sent to governors of states by the Immigration Restriction League, 12 state governments express a desire for immigrants of Scandinavian bakground (for these are perceived as “hard working, god fearing, and non-radical”).

1894 “Give me Swedes, snuff and whiskey, and I’ll build a railroad through hell.” (James J. Hill, of the Great Northern Railroad)

1894 Many Scandinavian-Americans join the American Protective Association, a nativist anti-catholic organization.

1894 Numerous victories of the Populist party, especially in Scandinavian populated states: North and South Dakota, Minnesota, Wisconsin.

1895 Creation of the Sons of Norway, the largest Norwegian secular organization in America.

1898 Finding of the Kensington Stone, a slab of Runic inscriptions, dated 1362, in Minnesota.

1899 Thorstein Veblen’s Theory of the Leisure Class.

1900 Minneapolis is the Scandinavian capital of America, the center of Swedish and Norwegian papers, churches and seminaries.

1902 Chicago-based Ottilie Liljencrantz writes her first Viking romance, The Thrall of Leif the Lucky, based on the journeys of Leif Erikson to Greenland and America.

1910 Even as late as 1910, Scandinavian immigrants are less inclined to settle in cities than other immigrant arrivals.

1914-1915 Icelander-American Vilhjalmur Stefansson became a world-famous explorer of the Arctic; he showed how, by using local ressources, explorers could spend years north of the Arctic circle.

1915 Scandinavian-Americans form the backbone of the Farmers Nonpartisan League. (On the Populists and the League, see next section.)

1917 US purchases the Danish West Indies (Virgin Islands), where live 3,200 Danes, who acquire American citizenship in 1927.

1917 Norwegian-American Henry Oyen writes novel Gaston Olaf, made into a film the same year by director Francis Ford as The Avenging Trail with actor Harold Lockwood.

1919 Andrew Volstead, a Norwegian-American Congressman from Minnesota, writes the Prohibition Law. (See Prohibitions-Mystik below)

1921 The Swedish-Lutheran Church in America resolves to conduct all services in English (at that time, 85% of the preachings were still in Swedish).

1921 At the Second International Conference on Eugenics (New York), Dr Jon Alfred Mjøen from Norway introduces the resolution creating the committee which ultimately organized the American Eugenics Society. Mjøen was editor of journal Den Nordiske Race (The Nordic Race).

1922 Howard Hanson, born in Nebraska to Swedish immigrant parents, composes his Nordic Symphony (No 1).

1923 The Hobo: The Sociology of the Homeless Man by Nels Anderson (Chicago School of Sociology).

1924 Chikabohéme: 13. Noveller (The Boheme of Chicago: 13 Short Stories) by Ossian Elgström (Stockholm)

1924 Swedish-born physicist Carl Wickland publishes Thirty Years Among the Dead, a Swedenborgian account of his psychotherapies based on spiritism en vogue at the time.

1925 Ole Edvart Rølvaag’s Giants in the Earth (Verdens Grøde).

1925 It is estimated that by 1925 the Swedish immigrant farmers had cleared or farmed over 12,000,000 acres of land in the US.

1926 Swedish film director Victor Sjöström, working in Hollywood from 1924 to 1937, makes The Scarlet Letter, from Hawthorne’s novel, with Lilian Gish and Swedish actor Lars Hanson.

1927 Charles Lindbergh, a son of Swedish immigrants, makes his famous pioneer flight, New York-Paris non-stop.

1929 The Leif Erikson Memorial Association is organized to promote the establishment of a Leif Erikson Day.

1932 Einar Lund’s novel Solveig Murphy (the title says it all).

1936 Take All To Nebraska, Danish-American novelist Sophus Keith Winther’s first part of his Grimsen Trilogy, about Danish immigrants who never attain freedom from landlord or mortgage-holder.

1940 The Bay Ridge area of Brooklyn (NY), sometimes called a suburb of Oslo, in 1940 has the largest concentration of Norwegians ouside of Norway (almost 55,000 persons).

1941 The carving of Mount Rushmore National Memorial is officially ended. It was achieved by sculptor Gutzon Borglum, born in Idaho to Danish Mormon polygamist parents, and his son Lincoln.

1942 Danish immigrant William Knudsen, president of General Motors, is appointed by President F.D. Roosevelt to mobilize American industry for war production in WWII. “Míster Knudsen, director eminente de la General Motors y asociado principal de la Opel en Alemania, fue designado Director General de la Defensa: en los Estados Unidos, no en Alemania” (Juan José Arévalo, Fábula del tiburón y las sardinas)

1947 Finn Ronne, a Norwegian-American, definitely establishes that Antarctica is one continent.

1948 The Kensington Stone is placed in the Smithsonian Institution.

1970 Swedish film director Bo Widerberg’s film Joe Hill, about Swedish-American song writer and labor activist (IWW, Industrial Workers of the World) Joseph Hillström (1879-1915) (the film makes use of the song Joe Hill, which Joan Baez had sung at Woodstock festival in 1969).

*

On the Populists and the Nonpartisan League, Upton Sinclair, the famous writer and a Socialist, wrote the following appreciative remarks in his book The Brass Check: A Study of American Journalism (1919) – remarks that illustrate the writer’s indictment of ‘American Journalism.’

Also there were the Populists. The little boy had never seen a Populist, he had never been given an opportunity to read a Populist platform, but he knew all about the Populists from the funny editorials of Charles A. Dana. The Populists were long-haired and wild-eyed animals whose habitat was the corn-fields of Kansas. The boy knew the names of a lot of them, or rather the nick-names which Dana gave them; he had a whole portrait-gallery of them in his mind. Once upon a time the ‘Sun’ gave some statistics from Kansas, suggesting that the Populists were going insane; so the little boy took his pen in hand and wrote a letter to the editor of the ‘Sun,’ gravely rebunking him. He had never expected to read in the columns of the ‘Sun’ a suggestion that the Populists might go insane. And the ‘Sun’ published this feeble product of its own ‘smartness.’ …

The Nonpartisan League is an issue, not only in Minnesota and North Dakota, but all over the country where the interests are in terror of a farmers’ revolt. And so the whole power of the kept press is enlisted to malign it. The League is doing business through the Scandinavian-American Bank of Fargo, and the enemies of the League raid this institution, with the help of subservient public officials, and throw it into the hands of a receiver. From one end of the country to the other goes the story of crooked banking by the farmers’ party, and is featured by the capitalist press. The ‘New York Times’ has several detailed dispatches, also solemn editorials. A week or two later the Supreme Court of the State denounces the proceedings as a conspiracy, declares the bank sound, and orders its return to the owners. The ‘Times’ gives this–not one line! Or take the ‘Kansas City Star,’ a most completely respectable organ, which features the smash-up of a bank, and reports the restoration in a tiny item, giving the name of the bank, but not mentioning it as the League bank–understanding perfectly well that ninety-nine out of a hundred readers will not make the connection, and will not know that the League has been vindicated! …

Or take the Nonpartisan League of North Dakota. All through the war the newspapers strove to make this appear a disloyal organization. The League held a convention at St. paul, at which hundreds of speeches were made; and the Associated Press found it possible to make one of the speakers, La Follette, appear disloyal by misquoting him. So it featured La Follette and reported the other speakers hardly at all. …

Fortunately there are parts of America in which the people have kept at least a part of their economic independence, and have gone ahead to solve the problem of the ‘kept’ press in true American fashion–that is, by organizing and starting honest newspapers for themselves. The editor of the ‘Non-partisan Leader,’ Oliver S. Morris, has kindly written for me an account of the experiences of the Nonpartisan League, which I summarizes as follows:

The League commenced organization work early in 1915 in North Dakota. By the summer of the next year it had forty thousand members, yet no newspaper in the state had given, even as news, a fair account of the League’s purposes. Every daily paper in the state was filled with ‘gross misinformation and absurd lies.’ So the League started a little weekly. With this single weekly, against the entire  daily press of the state, it swept the primaries in June, 1916.

Then the League decided to have a daily paper. The ‘Courier-News’ of Fargo had been for sale, but the owners would not sell to the League. The League went ahead to start a new paper, actually buying machinery and taking subscriptions; then the ‘Courier-News’ decided to sell, and its circulation under League ownership now exceeds the total population of Fargo.

The League at present has weekly papers in seven states, with a total circulation of two hundred thousand, and another weekly, the ‘Non-partisan Leader,’ published in St. Paul, with a circulation of two hundred and fifty thousand. It is starting co-operative country weekly papers, supervising their editorial policy and furnishing them news and editorial service; over one hundred of these weekly papers are already going. There is another League daily in Grand Forks, North Dakota, and one at Tampa, Idaho. Finally, the League is going ahead on its biggest venture, the establishment of a daily in Minneapolis. This paper is to be capitalized at a million dollars, and the stock is being sold to farmer and labor organizations throughout the state. Says Mr. Morris : ‘Many professional and business men, disgusted with the controlled press, have purchased stock, and are warm boosters for the League publications.’

As I am going to talk about Prohibition (Volstead Act) in the next section, let me add that Upton Sinclair also wrote a novel in defense of Prohibition, The Wet Parade (1931) (quoted at length in the Comments section below).

*

Prohibitions-Mystik

The noble experiment’ (Herbert Hoover)

The Prohibition Law of 1919 was written by Norwegian-American Congressman Andrew Volstead (Rep.). The Law is known as the Volstead Act. This is perhaps not fortuitous. The only other Western nations in modern times that passed prohibition laws were Scandinavian. In Iceland, Prohibition was adopted in 1909 and lasted up to the 1970s for some beverages like beer. Prohibition in Norway lasted from 1919 to 1926, in Finland from 1919 to 1932, and in U.S. from 1920 to 1933.

I take the opportunity to salute the memory of Eliot Ness (himself a Norwegian-American!) who fought a rather lonely struggle against corruption and the mob. The brilliant homage paid to him and his men by film director Brian De Palma (Untouchables, 1987) is all the more striking since De Palma is of Italian-American background and the mobsters in his film are Italian-Americans, true lazzaroni, the kind of folks whom the Scandinavians active in nativist associations (see entry 1886i) had rather barred from entering America.

H.A. Foss, Den amerikanske saloon

Foss (1851-1929) was a Norwegian immigrant who settled in the Dakotas, where he edited the Normanden. He wrote several books dealing with life on the Great Plains and the social and political problems of his days. His novel Den amerikanske saloon (1889), dealing with the temperance movement, may have had some influence as North Dakota entered statehood in 1889 as a ‘dry state.’

In his 1892 novel Hvide slaver (White Slaves), written with the aim of furthering the Populist cause in the election of that year, Foss describes the economic enslavement gradually imposed on the agricultural West by eastern capitalists.

Den Amerikanske Saloon is Foss’s only work that was translated in English, under the title Tobias: A Story of the Northwest, in 1899. ‘Very rare title, not listed in OCLC or the Library of Congress’ (according to the American librarian who sold me the original copy I own: picture).

The following excerpts (in the original Norwegian of his days) present two opposite views on the policy, as expressed by characters of the novel. These characters express their views from the religious standpoint.

Totalafhold saasom ‘Fritaenkeri’ (Teetotaling as Free-Thinking):

“Jeg ved vel, De har gjennemgaaet meget, men ikke maa De lade slige Griller faa Overhand med Dem. – De, som har været en saa fostandig og gudfrygtig Kvinde, burde huske, at Gud, som lagde Sodoma og Gomorrha øde ved sin Kraftens Haand, han kan ogsaa, om han finder det tjenligt for os, læegge hele Sletten øde, eller omstyrte hvereneste Saloon saa fort, som vi kan blinke med Øiet. Men vi skrøbelige Mennesker! – hvad kan vi i vor Afmagt gjøre mer end at bede og haabe og vente? – Nei, lad ikke Djævlen indbilde os, at vi har Kræfter til at omskabe eller rengjøre Verden.” (sid.170)

“Vi lever i en Vantroens Tid. Vranglærere og Fritænkere dukker op hist og her, og de har ogsaa bragt sit Værk saavidt, at de har rykket to Familier ud af vor kjære Menighed, og det ligger nær at tænke, de ogsaa har rykket dem bort fra Gud. De driver sit Spil under Paaskud af Reform, søger at lære Folket, at de ved egen Kraft kan bli’ lykkelige for Tid og Evighed, bare de vil skrive under paa deres Love og Regler. De vil sætte verdslige Reformer i Stedet for Religionen, Egenretfærdighed i Stedet for Bofærdighed, og de søger at forvrænge Guds hellige Ord og tildels bruge det til Støtte for sin Sag. Medens Bibelen lærer, at Jesus gjorde Vand til Vin, og at Paulus endog udtrykkelig sagde til Timotheus, at lidt Vin vilde gjøre godt for hans Mave, saa siger disse moderne, selvkloge, fantastiske Reformatorer, at Bibelen lærer os at fornegte os al berusende Drik – denne Guds Gave – totalt! – Vildfarelserne er saa store, at man ligesom kan føle paa dem, og jeg tror, det er enhver Kristens Pligt at raabe et Varsko mod dem.” (sid. 180-181)

Tredieparti-Prohibitionister (Third-Party Prohibitionists)

“Temperance mener maadeholdent Brug af alle gode Ting i Verden og totalt Afhold fra alle de onde. Siden Drukkenskaben er en Last, taaler ikke Gud nogen Del af den eller noget Maadehold med den, men venter, at vi skal bede ham om Hjælp til at afstaa fra Lasten og handle, som vi heder. Han har aldrig fat Grændse for Synden eller sagt, vi kan synde saa og saa meget, men straffer den midste Synd som den største. Vi blir aldrig fuldkomne paa Jorden; men, hvis vi med Forsæt tillader og understøtter Laster og Synder og ikke modarbeider dem med de Midler, Gud har ladet os faa raade over, da vil han heller ikke kjendes ved os eller forlade os efter Døden, selv om vi tror, vi har syndet maadeligt. Derfor er det vor Pligt at afholde os fra Nydelsen af Rusdrik, saa vi ikke fordærver Sjæl og Legeme eller forfører Nogen ved vort Exempel, og, da vi har saa store Rettigheder her i dette vort herlige Fædreland, at vi egentlig er dem, som styrer of raader, saa er det os, som kan bestemme, hvorvidt Saloonerne og Fristelserne skal faa existere. Med disse Rettigheder kommer Ansvaret – ja, et stort Ansvar, fordi 200,000 Salooner staar aabne her i Landet idag til at modtage og demoralisere vore unge Søner og Døtre. Det er vor Stemmeseddel, som kan lukke disse Salooner, næst Guds Hjælp, fordi de har Lovens Beskyttelse. Derfor gjælder det for hver stemmeberettiget Borger at kaste sin Stemme mod Saloonen, saa han ikke maa bære Synd eller Skyld i, at 60,000 Sjæle hvert Aar gaar i en fortidlig Grav – fortabt for Tid og Evighed – for Trafikens Skyld. Denne lille Kommune – dette County raader ikke over hele Landet, vet vi; men vi er ansvarlige for vor egen Kreds od udgjør en Sten i Muren af Samfundsbygninger. Sten for Sten maa renses, afslibes of lægges ind igjen sund og solid, om Bygningen skal staa ved Lag. Det er saaledes med Glæde, jeg nedbeder Guds Velsignelse over Eders noble og nødvendige Fortagende, haabende, ret Mange vil slutte sig op til og oparbeide Stemningen, saa I til næste Høst maa kunne staa mandstærke ved Valgurnen of sige: Saloonen maa gaa.” (sid. 250-252)

More on Prohibition in Comments (below).

*

Hans Jaeger’s Fra Kristiania-Bohêmen

Hans Jaeger’s book Fra Kristiania-Bohêmen was seized by the authorities immediatly after its release in 1886 and a new edition was not allowed in Norway before 1950. Jaeger was condemned by a court of justice and sacked from his position as stenographer at the Norwegian Parliament (Storting), the same institution that had gawarded a life-long annual grant to Ibsen in 1866 (until, I suppose, the latter’s death in 1906). Jaeger spent many years exiled in France, where he authored the Anarkiets Bibel (Bible of Anarchy), published in 1906 in Copenhagen.

While his novel was banned in Norway, Norwegian-Americans could read it lawfully in U.S., where it was published in Minneapolis in 1894 by Waldemar Kriedt, who also published the then widely-read books of proletarian Norwegian-American writer Lars Stenholt.

Chicago Anarkisterne (The Chicago Anarchists), 1888, by Lars A. Stenholt

*

Johannes Hoving and American Swedendom

Among Swedish-American personalities who devoted time and energy to promote a specific Swedish-American culture among Swedish immigrants in the New World was Dr Johannes Hoving.

Hoving called his autobiography I svenskhetens tjänst. Ur mitt livs dagbok, 1944-1953 (At the Service of Swedendom: Excerpts from my Diaries). Promotion of ‘Swedendom’ among emigrants was the goal of his life, being a leading member in many Scandinavian-American societies of the East Coast.

Other books by Hoving include: Erfarenheter och upplevelser under de senaste tio åren i New York, 1924; & Den svenska kolonisationen i Amerika, 1940

(As I have dealt with Prohibition above, I shall add here that Hoving was opposed to it, and that he names the issue as one of the major reasons he voted in 1933 for F.D. Roosevelt, whose platform included the repeal of the Law. Hoving, a physician, stressed that lobbying was exerted by the sugar and soft drink industry in favor of protracting the ban on spirituals, and that the effects on health of their own products should be put in the balance. Indeed, since then the consumption of sodas has become a major health issue.)

He is the father of Walter Hoving, chairman of Tiffany & Company from 1955 to 1980.

The following are excerpts from his memoirs, to serve as documents on the Swedish-American presence in America.

Svenskarna i Amerika

Johannes Hoving, I Svenskhetens Tjänst II, Skandinaviska Släkt Studie Samfundet 1944, bl. 15-16

Den 2 november [1918] höll jag ett tal på Svenska Ingeniörsföreningen [i New York] om svenskhetens bevarande av följande lydelse:

“Det svåraste problemet vi svenskar ha att lösa i Amerika är bibehållandet av det svenska språket. Lättheten att inhämta andra språk länder i detta fall oss till nackdel, ty genom umgänge med andra folkslag tillägna vi oss lätt deras seder och bruk och deras tungamål. Detta sker ändå lättare med barn, som i skolan höra landets språk och därför snart börja tala endast skolans språk, d. v. s. engelska, om vi ej äro på vår vakt.

Om vi slappna i våra hem och börja svara våra barn på engelska, då de fråga oss på detta språk, så är svenska inom kort förlorad för dem. Om vi däremot ej giva tapt, utan ihärdigt redan från början tvinga barnen att, liksom förr, tilltala oss på svenska och svara dem på svenska, så tappa de ej bort sig, utan kunna fås att jämsides lära sig båda språken och detta naturligtvis till deras egen fördel. Ibland är det t. o. m. lämpligt att giva dem någon belöning för varje dag, då de endast tala svenska till oss. Varje far och mor, som försökt detta vet huru lätt det går och att det endast gäller att vara på sin vakt under några månader – under de första månaderna av barnens skolgång. Senare går det av sig självt. Och då barnen bliva äldre, äro de oss tacksamma för sin större kunskap, då de ha tillfälle att läsa våra stora författare, skalder och vetenskapsmän på originalspråket.

Genom att hålla sig till svenskan som umgängesspråk med barnen, få föräldrarna dessutom alltid ett visst övertag över dem, ty barnen få först senare, om de vinnlägga sig därom, lika stora eller större kunskaper i svenskan, än föräldrarna ha. Om vi däremot tala engelska med dem, få de oftast ett visst övertag över oss och känna sig överlägsna, om vi t. ex. ej tala den korrekta amerikanska engelska, som de få lära sig i skolan. Och därmed kan första steget oförmärkt vara taget i orätt riktning och barnen inbilla sig att föräldrarna även i andra avseenden ej äro så framstående som lärarna i skolan! Genom falsk slutledning kunna de sedan få den förvrängda tron att Sverige och allt svenskt står efter Amerika och allt amerikanskt också i andra hänseenden! Det är beundransvärt att svenskarna i Amerika kunnat bibehålla sin svenskhet så väl som de gjort utan den minsta hjälp hemifrån. Detta gäller kanske i något mindre grad finlands-svenskarna, som är segare i sin språkkamp i Amerika, liksom hemma i Finland.

Ännu under slutet av förra århundradet voro kyrkorna det svenska språkets fastaste stod, men detta förhållande har under de senaste decennierna märkbart förändrade till det sämre. I minst 50 % av de forna svenska kyrkorna predikas nu på engelska och söndagsskoleundervisningen är endast engelsk med ytterst få undantag. Däremot har Vasaordens stora utbredning räddat det svenska språket för stora lager av vårt svenska folk. Ty i alla dess 400 loger talas där endast svenska och, då medlemmarnas barn bli fullvuxna, följa de ofta föräldrarna till logemötena och veta, att där finns en stor organisation, som man kan lita på och där det talas fars och mors vackra språk.

Allt som kan göras för att stärka denna stora svenska organisation, måste göras, ty den är svenskhetens fastaste borg i Amerika. Medan i andra organisationer, som stått direkt eller indirekt under amerikanskt överherrskap, alla andra språk än engelska blevo förbjudna under världskriget – detta påbud utfärdades naturligtvis för att komma åt tyskarna – så bibehöll Vasaorden sin ritual ren och oförfalskad och kommer att så göra i framtiden. Alla som tillhöra Vasaorden känna till detta. Många, som ej tillhöra densamma, ha uraklåtit att sluta sig till densamma på grund av likgiltighet eller med svenskens inneboende oppositionslusta som grund. Han vill helt enkelt ej binda sig, utan önskar att vara fri och oberoende, gud bevara! Om han visste hur mycket mera fri och oberoende han bleve genom att sluta sig till Vasaorden, gjorde han det genast. Och särskilt bör den, som haft lyckan att genom uppfrostan vinna lärdom, sluta sig till Vasaorden, ty han har ett stort ansvar sig pålagt och begår en stor uraktlåtenhetssynd, om han ej försöker vad på honom ankommer att göra sin lärdom fruktbringande för sina medmänniskor, synnerligast inom den nationalitet han tillhör. På detta sätt kan denna nationalitet höjas och vinna i den fredliga kampen med andra nationaliteter till det helas framgång och upplyftelse och till hans egen tillfredsställelse.“

Svenskhetens bevarande

Johannes Hoving, I Svenskhetens Tjänst II, Skandinaviska Släkt Studie Samfundet 1944, bl. 157-159

(Den 23 juli 1922, Worcester, Mass.)

Man har i ledande amerikanska kretsar börjat inse att något måste göras för att hålla samman alla de olika raselementen, som bilda den amerikanska nationen. Man har låtit alltför många underlåtenhetssynder mot dem komma sig till last, delvis av okunnighet eller tanklöshet, delvis av andra orsaker. Man försöker minska eller helt och hållet borttaga de skrankor, som skilja dem åt. Huru detta skall göras, håller man på att försöka finna ut.

Rasfrågan står på dagordningen och är icke lätt att lösa. På densamma byggde man upp den s. k. fred, som slöts i Versailles och annorstädes. Man drog upp nya gränser mellan länderna för att förena samma raselement i Europa med varandra till ett rike. Att den segrande diplomatin därvidlag begick en massa fel, med eller mot sin vilja och avsikt, förhindrar ej att avsikten var den angivna. Man har skäl att frukta den gula rasen och dess framtida övertag på grund av dess överlägsenhet i antal, och man har här i Staterna klart för sig att frågan om den svarta rasen måste lösas på ett eller annat sätt i tid, för att ej framdeles bringa ofärd för nationen.

Den svenska rasens betydelse i världen har blivit föremål för ingående studier där hemma. Man har grundat det första rasbiologiska institut i världen i Uppsala, och fått en av samtidens främsta rasbiologer till chef för detsamma. Det gäller att ingående studera villkoren för den svenska rasens bibehållande ren och oblandad och medlen att förhindra densammas degeneration. Ty denna ras är enligt nutidens främsta rasbiologers och arkeologers forskningar den starkaste bland alla raser och den, som givit världen des största män på andens och framåtskridandets områden, icke allenast i dess urhem Sverige, utan även bland de folk, som sedan årtusenden haft svenskt blandblod. Han anser att de blonda och blåögda överallt i världen härstamma från denna kraftiga ras.

Den finlandsvenska skalden Bertil Gripenberg har i en härtig dikt givit uttryck åt raskänslans styrka, och jag tror att ett citat ur diktan ej vore ur vägen:

Ja, blott en höstgult löv, som virvlar för vinande vinden
är jag – och dock ett löv av den tusenåriga linden,
linden, som sträcker sin rot djupt ner i dunkel och natt,
ner i en jord, som gömmer en helig och hemlig skatt.

Fäder i tallösa led, I stolta skyhöga stammar,
världshav, vars vågor gå med våldsamt dånande kammar,
väldiga träd med rötter, som ingen i världen mätt,
hav med omätligt djup, vars botten ingen har sett.

Sen, jag är dock av er, fastän snart själv skall försvinna,
låten för er ock min snart brunna gnista förbrinna!
Stolthet och lycka det är att vara av ädel stamm,
härligt att driva som skum på de egna vågornas kam.

Er är min vilja och varje tanke föddes i eder
långt före mig i förgätna och hänsvunna tider och leder,

er är den makt, som mig styr över skummande, skymmande hav,
er är den mannagärning, som ödet i livet mig gav. /

Kort är min tid, blott en ensam droppe i världshavet är jag,
redan förvissnad, förgängelsens höstliga guldskrud här jag.
Livet är evigt och mäktigt och grymt och isande kallt,
intet är jag, men min ras och min rot och min stam är allt!

Den som kan skriva så om sin ras, den kan ej visas bort som en paria eller främling av egna stamförvanter!

Vad svenskarna i Amerika beträffar, så voro de lämnade åt sitt öde redan från allra första början. De svenska kolonisterna från 1600-talet voro ju helt uppgivna ganska snart och hade senare, då kolonin gick förlorad, ingen gemenskap med moderlandet. Och dock var rasen så stark, att den givit upphov åt ett släkte, som är uppblandat med de gamla amerikanska familjerna i Pennsylvanien, och vi finna att ett stort antal av dessa trakters främsta släkter med stolthet pekar på sin svenska börd.

De under det senaste århundradet hitkomna immigranterna ha varit här lämnade vind för våg. Men trots detta ha de i stort sett bibehållit sig rasrena i flera trakter av vårt land. De ordnade sig i samhällen, dels av religiös, dels av social art, och samhällskänslan har varit så stark, att ytterst sällan någon svensk fallit det allmänna till last, utan ha landsmän i allmänhet tagit hand om honom, när så behövts. Utom stora kyrkliga samfund grundlades hjälpföreningar, och den som intresserar oss mest är grundandet av Vasaorden, som ju ägde rum för 26 år sedan. Huru detta skedde veta vi alla. Varför Vasaorden fått den spridning den har i dag över hela den amerikanska kontinenten, förstå vi, som tillhöra densamma, men för utomstående kan det vara gott att veta att Vasaordens mål att bibehålla svenskt språk, svenska seder och bruk utgjort ordens verkliga, inneboende styrka samt att medlemmarna sträva att i alla sina åtgöranden handla i sanning och enighet med Vasaordens bästa för ögonen.

Vi böra aldrig glömma att svenska språket är vår härligaste arvedel och att det tillhör alla lika mycket, fattiga och rika, lärda och olärda, svenskar hemma och svenskar utom Sverige. Det är det stora gemensamma, som inga hav och inga gränser splittra eller förinta, om vi blott själva vårda och taga vara på detsamma. Att vi dessutom skola lära oss att tala en god engelska faller av sig självt. Men detta kan göras endast genom att läsa goda böcker och genom självstudium, och alltid finnes där någon ledig stund på dagen, då detta kan ske, om vi blott besluta oss för det.

Vi böra också förändra vår uppfattning om vår egen ras, så att vi ej anse oss stå närmare t. ex. amerikanare av annan ras, än till våra egna stamförvanter. Men denna liknöjdhet och tanklöshet är tyvärr en svensk skötesynd, som dock börjat på att ändras till det bättre där hemma. En organisation, som klarar begreppen om dessa förhållanden, är « Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet ». Denna förening har redan uträttat storverk genom att understöda bildningssträvanden i svenskhetens intresse i skilda delar av Europa. Den har skänkt ett bibliotek på 20.000 band till den för 3 år sedan nystiftade Åbo Akademi och har understött och instiftat professuren i svenska språket i de gamla svenska universiteten i Reval i Estland och i Greifswald i Tyskland. Den strävar naturligtvis icke att få dessa länder eller dess befolkning tillbaka till Sverige. För ingen del! Men den strävar att bibehålla svenskhetskänslan hos svenska ättlingar, som leva och bo i dessa trakter, och att utbreda kännedomen om den svenska kulturens praktblommor bland de folk, som med dessa komma i beröring, så att utlänningarna ej av okunnighet må se svenskarna över axeln, som ofta är fallet.

Vi böra här i Amerika tillse, att vid den framtida amerikanska kulturutvecklingen hänsyn tages till vad våra immigranter fört med sig till detta land. Och genom att själva stå i intim kontakt med dem där hemma, med det nya, som där kommer fram på olika områden, bli vi mera i stånd att inverka på utvecklingen här till detta lands egen fördel, liksom till vår.

Nu kunde man ju säga att det är lönlöst för oss att med vårt ringa antal och vår brist på medel försöka inverka på detta stora lands utveckling. Men så illa är det ej ställt. Kriget har öppnat ögonen på många amerikanare, som förut ej intresserat sig för europeiska förhållanden och problem. Många har börjat förstå att detta land dock icke uteslutande är anglo-sachsiskt, utan att här lever en befolkning, som består av olika raser och nationaliteter och som fört med sig en gammal kultur, från vilken Amerika kan med fördel taga upp en del och införliva den med sin egen.

Tiden är mogen för samarbete på alla områden. Genom samarbete kan åstadkommas saker och ting, som man ej på egen hand är stark nog att utföra. Tiden är också mogen för ett samarbete med våra landsmän där hemma i rent Vasasyfte, och jag tror att nästa års utställning i Göteborg, då utlandssvenskarna i stora skaror komma att infinna sig vid utställningen, kommer att bli särskilt lämplig för ett dylikt samarbetes påbörjande. Det gäller endast att börja på rätt sätt, och en Vasaordensloge i Sverige, uppbyggd enligt samma principer, som vi bekänna oss till, skulle verka ofantligt gott för all framtid. Jag tror också att tidpunkten är väl vald för ett dylikt närmande mellan de övriga svenska organisationerna i Amerika och oss. Vasaorden är den största bland dem alla, men alla äro de av samma slag, med samma mål och med samma medel att uppnå målet. Dessutom äro alla dessa organisationers medlemmar av samma ras, ättlingar av samma stam, ha samma karaktäregenskaper och samma historiska bakgrund att bygga på. Då ett intimare samarbete kommit till stånd mellan oss alla av samma ras, så äga vi mera styrka till goda och ädla handlingars utförande till inbördes bistånd och hjälp, än vi nu äga. Då skall den orden, som lånat sitt namn och sin strålande glans från det i hävderna så lysande Vasanamnet, utvecklas och fullkomnas och till slut nå ett mål, större och ärofullare än det redan uppnådda. Då skall i sanning solen ständigt lysa över Vasamedlemmar världen runt!

Some Swedish-Americans

J. Hoving, I svenskhetens tjänst IV, 1948, bl. 192

Såsom uppfinare kunna svenskarna räknas bland Amerikas främsta och det vore omjöligt att uppräkna ens de främsta bland dem. Den första skyskrapararkitekten var svensken Andrew Lanquist i Chicago. Han kallades också „de amerikanska skyskrapornas anfader“. Victor Bendix är känd i hela Amerika för sina bil- och flygmaskinsfabriker, George Jeppson i Worcester för sin tillverkning av slipskivor, Berkander för sina miljonartiklar i celloloid [celluloid], Ernst Alexanderson som expert och uppfinnare på radioteknikens och televisionens område, och chefen för världens största bussbolag, som omspinner hela den amerikanska kontinenten med ett nät av busslinjer, är Erik Wickman, verkställande direktören för och initiativtagaren till „Greyhoundbolaget“. På alla mekaniska avdelningar i alla fabriker av betydenhet finna vi svenskar som chefer och föreståndare, och det har sagts i Amerika, att om de skulle avgå på samma gång, skulle det amerikanska maskineriet avstanna. Deras patenter kunna räknas i tiotusental.

Jamestown: Svenskarnas stad

Johannes Hoving, I svenskhetens tjänst III, sid. 84-86.

Några dagar senare [augusti 1931] skrev jag om svenskarnas stad i Amerika, Jamestown, följande uppsats, som inflöt i N.D.A. [Nya Dagligt Allehanda] och senare i tidningen Skandia i Jamestown:

Svenskarnas stad i New York stat – Jamestown och dess borgmästare

Längst västerut i staten New York, tolv timmars järnvägsresa från den stora Metropolen New York, ligger en jämförelsevis liten stad nära Erie sjöns mäktiga, men idylliska vatten, och omgiven av skogar och berg. Denna stad är Jamestown, som fick sina första bebyggare i mitten av förra århundradet, och genom en märkvärdig ödets skickelse anlände dit också den ena laddningen smålänningar och andra svenskar efter den andra. I dag har staden ett invånareantal av 46 000 och av dem äro något flera än hälften svenskar. Där ha de byggt upp vackra kyrkor – den största svensk-amerikanska kyrkan i Amerika finnes här – skolhus, föreningshus, såsom Nordic Temple, banker, klubbar – Norden Club är den förnämsta i samhället, barnhem, hotell m.m. I Jamestown finnas stora möbelfabriker, där ärligen utställningar hållas, till vilka uppköpare från hela landet komma för att göra sina uppköp, ty Jamestowns fabriker åtnjuta stort och berättigat anseende.

En direkt följd av det svenska inslaget har blivit att denna stad styrs av svenskarna och det göra de på ett sådant sätt, att Jamestown betraktas som en mönsterstad för hela världen, åtminstone för Amerika. Där existerar inga mutskandaler, där äger staden sin vattenledning, för vilken utgifterna betalas genom en låg vattenskatt. Där äger staden numera också sitt elektricitetsverk och förser alla sina inbyggare med elektricitet till ett pris, som är mindre än i någon annan stad i hela landet. Endast 3 ½ cent per kilowatt, medan endast några mil därifrån alla andra städer få betala minst det dubbla. Under de förflutna åren, minst 20, som detta elektricitetsverk varit i bruk, ha staden Jamestowns invånare blivit besparade en utgift av minst 5 miljoner dollar – en ingen liten summa, i sanning!

Stadens skattebetalare ha också mycket mindre utskylder än någon annan stads invånare, ty alla stadens affärer skötas fullkomligt ärligt, utan mutor, och mycket små utgifter har staden att betala tjänstemännen, som sköta det hela. Man måste rent av förvåna sig över att detta kan gå för sig i ett land, där det eljes slösas med allmänna medel och där alla allmänna verk, såsom gasverk, elektricitetsverk, vattenledningar, kommunikationsmedel, renhållningsväsendet etc. alltid ligga i händerna på privata företag, då dessa utskylder eljes bleve alldeles för kostsamma för städerna själva att sköta om. Där finner man också orsaken till att alla järnvägslinjer, telefon-, telegraf- och spårvagnslinjer etc. äro privata företag i Amerika.

Det enda ämbetsverk, som Förenta staternas själv sköter, är postverket, vars generaldirektör är medlem av presidentens kabinett. Detta ämbetsverk går med stor förlust – omkring 15 till 20 miljoner dollar per år – ett säkerligen enastående förhållande, då ju alla andra länder postverkets nettovinst ingår som en säker inkomstkälla i staternas budgeter. Och trots att posten är regeringens ämbetsverk tog det tid innan postverket fick av kongressen rätt att befordra paket – denna politisk strid, som den allmänna opinionen lyckades tvinga senatens in expressbolagens styrelser sittande medlemmar till eftergifter och överlämna paketförsändelserna till postverket.

Men – för att återgå till den av svenskar skötta staden Jamestown – så tror jag att det numera är blott en mening om att den främstaorsaken till att den staden skötts på ett så enastående förträffligt vis är en enda mans förtjänst, nämligen den i Jamestown födde, men till börden småländske borgmästaren Samuel A. Carlsons. Denne man har blivit omvald till denna syssla minst tio gånger – han har alltså suttit i borgmästarestolen i 20 år – detta var 1931 – och har blivit återvald med undantag av en gång, då han för fyra år sedan besegrades av en annan svensk, som delvis på rent okynne uppsattes som hans motkandidat. Det slog emellertid ej väl ut och vid nästa val blev Carlsons majoritet ändå större än förrut.

“Mayor Sam Carlson” har ägnat hela sitt liv alltsedan sin ungdom, då han var medlem av stadens styrelse, närmast motsvarande stadsfullmäktige i Sverige, åt skötseln av stadens affärer. Han har framkommit med det ena utmärkta förslaget efter det andra för att minska utgifterna för de skattebetalande invånarna, men på samma gång lämna dem allt, som är behövligt för livets nödtorft så billigt som möjligt. Staden har i dagarna avslutat ett köp av ett elektricitetsverk, värt 1 miljon dollar, för endast 750 000 dollar, vilken summa betalas dels med ett för detta ändamål sammansparat kapital på 300 000 dollar, medan resten betalas en cent i ökade skatter för hela affären. De stora tidningarna i hela Amerika hålla just på att ventilera denna affär samt en del andra förslag till stadsstyrelsens förbättrande, som borgmästare Carlson just har gjort. Då hans ställning inom borgmästarekåren i staten New York är mycket framstående – han är hedersordförande för detta av samtliga borgmästare i staten bestående borgmästarerådet – så väger hans ord synnerligen mycket, och folket ser upp till denne Jamestowns borgmästare, som innehaft sin syssla längre än någon annan borgmästare i Amerika någonsin haft.

Bland nya administrativa förslag, som i dagarna gjorts av borgmästare Carlson, äro följande mycket intressanta: han föreslår att medlemmarna i stadens styrelse skola väljas på valdagen så, att alla som fått minst 20 % av samtliga röster skola anses valda. På det sättet bli alla minoritetspartier också representerade i stadens styrelse och någon bitterhet väljarna emellan skulle då ej behöva förekomma. En av de tre, som varje väljare vill ha i styrelsen, förser han med ett särskilt märke å valsedeln, och den som sålunda får det högsta röstetalet, blir förklarad vald till borgmästare. Det förefaller som om en hel del sunt förnuft vore till finnandes vid ett på detta sätt företaget val, medan de nu existerande valsätten giva även ringa majoriteter absolut bestämmanderätt över samtliga val. Borgmästare Carlson vill också införa en i endast några städer hittills känd syssla, nämligen en s.k. stadens verkställande direktör (manager), som jämte en till hans disposition ställd nämnd äger att taga hand om stadens samtliga behov, men på samma gång på ett effektivt sätt kontrolleras av stadsstyrelsen och borgmästaren. Mycken tidsbesparing kan på detta vis göras i en stads utgifter, alldeles på samma sätt, som vilket affärsföretag som helst, även de större och största ha en chef, som verkställer styrelsens beslut och är ansvarsskyldig inför styrelsen och aktieägarna – i detta fall väljarekåren.

Det vore att gå alltför långt, om jag skulle ändå mera i detalj ingå på de planer, enligt vilka staden Jamestown skötes eller kommer att skötas av sin borgmästare, men jag kan dock inte underlåta att ytterligare framhålla en hygienisk förordning, som borgmästaren lyckats införa – en förordning, som i början ansågs vara mycket betungande för stadens samtliga husmödrar, men vilka ej mera godvilligt ville återgå till det gamla systemet, om något skulle sättas i fråga av liknande art. Denna förordning utfärdades nämligen för ett tiotal år sedan och består däri, att allt avfall, som samlades i köken i staden, måste paketeras in i papper och snöras om ordentligt, innan de läggas ned i avfallstunnorna för att från dem bortföras utom staden och där förbrännas. En allmän renlighet i hela staden, i alla dess kök och avfallstunnor blev naturligtvis följden av denna i sanning sanitära åtgärd, och flugor finnas numera knappast i den staden!

Vi svenskar kunna vara stolta över denna svenskättling och över hela denna av vårt eget folk styrda stad. Även om där i Amerika finnas flera andra av svenskar styrda städer och samhällen: Rockford i Illinois, Worcester i Massachussets och några till i Minnesota och andra stater, så är där ingen, som kan jämföras med Jamestown i New York i detaljerad och framstående stadsstyrelse.

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer

Enregistrer