Documents: Scandinavian America

A Chronology of Some Facts about Scandinavian Presence in America


Leif Erikson Statue at Minnesota State Capitol

986-1003 Two Norwegians, Biarni Herjolfsson and Leif Erikson, reach America, on separate voyages. Colonization of “Vinland” fails, but new research indicates that the Viking explorers may have penetrated the Americas as far west as Minnesota (see entry 1898). (For less-well known facts, see my essay “Ingeborg, A Viking Girl on the Blue Lagoonhere)

1013 Snoiri, son of Gudrid (wife of the Icelander Thorfinn Karlsefni), is the first white child born in North America.

1630 Scandinavian settlers come with Dutch settlers, in the bay of New Amsterdam.

1638 Fort Christina, first Swedish colony (New Sweden/Nya Sverige).

1638 The first log cabin in America is erected by Swedes.

1639 Jonas Bronck, a Scandinavian immigrant of disputed origin (Faroe Islands, or Denmark, or Sweden), married with a Dutch woman and settled in New Netherland, is the first to colonize the area that now bears his name, the Bronx in NYC, as does the Bronx river (Bronck’s river).

1655 After a battle, New Sweden becomes part of New Netherland. Later, in 1664, the Dutch New Amsterdam is conquered by an English fleet.

1681 William Penn buys the land for his colony of Pennsylvania from Swedish settlers.

1705 Thormodus Torfæus, royal historian of the Kingdom of Denmark-Norway, writes Historia Vinlandiæ Antiquæ (History of Ancient Vinland)

1769 Foundation in Philadelphia of a Society of Scandinavians, as a socio-cultural organization.

1776 John Morton, of Delaware, descendant of Swedish settlers, casts the deciding vote in favor of the Declaration of Independence.

1781-82 John Hanson, descendant of the earliest Swedish settlers, serves as the first ‘President of the U.S. in Congress Assembled’, before George Washington is elected President of a new U.S. government. Thus, he was chief executive of the nation during its first year.

1826-1910 Norway gave to America a larger proportion of her people than any other nation, except Ireland, during the great Atlantic migrations.

1840 Swedish’s Immigration Law of 1768 restricting the right of emigration is repealed by the Parliament as an answer to the problem of pauperism.

1844 Danes create the first Scandinavian society in America.

1846 Eric Janson, leader of the Swedish pietistic sect known as the Jansonites, builds Bishop Hill Colony in Illinois, a communal society that was to last until 1870.

1847 The first Scandinavian newspaper in the US, Skandinavia, is published in New York City.

1848 Creation of the first Bygdelag or “District League,” Norwegian-American organization with social and cultural purposes.

1848 Danish pioneer Peter Lassen leads a party through the Sierra Nevada to northen California, blazing a new route past the mountain that now bears his name: Lassen Peak.

1850 Beginning of Danish Mormons’ emigration to Utah. (Danes are the major European component of the Mormons. See William Muller’s Homeward to Zion: The Mormon Migration from Scandinavia)

1851 First Scandinavian political organization: the Swedish-American Republican Club of Illinois.

1854 Scandinavians, as a group, begin to transfer their political allegiance from the Democratic to the Republican Party. The process is complete by 1860.

1856 Scandinavians largely oppose the American (Know-Nothing) Party in favor of immigration restriction and longer residence requirements for citizenship. (See entry 1886(i) for a shift in opinion)

1864-1867 The Great Famine in Sweden leads to an exodus to America.

1872 Jon Olafsson leads a party for the exploration of Alaska as a settlement site for Icelanders. The resulting bill is not passed. Icelanders create a ‘New Iceland’ colony near Lake Winnipeg, on land granted by the government of Canada; the colony is named Gimli after the paradise of Norse legends.

1877 Foundation of the Norwegian-American Historical Museum in Decorah, Iowa. Decorah is nicknamed the “Norwegian capital” of the state.

1883 The first prima donna of the New York Metropolitan Opera is a Swedish woman, Christina Nilsson.

1886 Many Scandinavians join nativist associations in opposition to the emigration of new people from Southern and Eastern Europe.

1886 Due to agrarian distress in the Mid-West, thousands of Scandivavians leave the Republican Party and join the Farmers’ Alliance, which will later become part of the Populist Party.

1888 Norwegian-American newspaper Normanden is started; headed by writer H. A. Foss, it expresses the Populist sympathies of the Scandinavian farmers (1888-1993). (More on H. A. Foss below: Prohibitions-Mystik)

1890 Jacob A. Riis, the best-known Danish-American, publishes How the Other Half Lives, an influential appeal to social conscience. (He later published, among other things, his memoirs under the title The Making of an American, 1901.)

1890 Scandinavians in the Mid-West are instrumental in getting Farmers’ Alliance’s candidates elected to the House of Representatives.

1891 In reply to a questionnaire sent to governors of states by the Immigration Restriction League, 12 state governments express a desire for immigrants of Scandinavian bakground (for these are perceived as “hard working, god fearing, and non-radical”).

1894 “Give me Swedes, snuff and whiskey, and I’ll build a railroad through hell.” (James J. Hill, of the Great Northern Railroad)

1894 Many Scandinavian-Americans join the American Protective Association, a nativist anti-catholic organization.

1894 Numerous victories of the Populist party, especially in Scandinavian populated states: North and South Dakota, Minnesota, Wisconsin.

1895 Creation of the Sons of Norway, the largest Norwegian secular organization in America.

1898 Finding of the Kensington Stone, a slab of Runic inscriptions, dated 1362, in Minnesota.

1899 Thorstein Veblen’s Theory of the Leisure Class.

1900 Minneapolis is the Scandinavian capital of America, the center of Swedish and Norwegian papers, churches and seminaries.

1902 Chicago-based Ottilie Liljencrantz writes her first Viking romance, The Thrall of Leif the Lucky, based on the journeys of Leif Erikson to Greenland and America.

1910 Even as late as 1910, Scandinavian immigrants are less inclined to settle in cities than other immigrant arrivals.

1914-1915 Icelander-American Vilhjalmur Stefansson became a world-famous explorer of the Arctic; he showed how, by using local ressources, explorers could spend years north of the Arctic circle.

1915 Scandinavian-Americans form the backbone of the Farmers Nonpartisan League. (On the Populists and the League, see next section.)

1917 US purchases the Danish West Indies (Virgin Islands), where live 3,200 Danes, who acquire American citizenship in 1927.

1917 Norwegian-American Henry Oyen writes novel Gaston Olaf, made into a film the same year by director Francis Ford as The Avenging Trail with actor Harold Lockwood.

1919 Andrew Volstead, a Norwegian-American Congressman from Minnesota, writes the Prohibition Law. (see Prohibitions-Mystik below)

1921 The Swedish-Lutheran Church in America resolves to conduct all services in English (at that time, 85 % of the preachings were still in Swedish).

1921 At the Second International Conference on Eugenics (New York), Dr Jon Alfred Mjøen from Norway introduces the resolution creating the committee which ultimately organized the American Eugenics Society. Mjøen was editor of journal Den Nordiske Race (The Nordic Race).

1922 Howard Hanson, born in Nebraska to Swedish immigrant parents, composes his Nordic Symphony (No 1).

1923 The Hobo: The Sociology of the Homeless Man by Nels Anderson (Chicago School of Sociology).

1925 Ole Edvart Rølvaag’s Giants in the Earth (Verdens Grøde).

1925 It is estimated that by 1925 the Swedish immigrant farmers had cleared or farmed over 12,000,000 acres of land in the US.

1926 Swedish film director Victor Sjöström, working in Hollywood from 1924 to 1937, makes The Scarlet Letter, from Hawthorne’s novel, with Lilian Gish and Swedish actor Lars Hanson.

1927 Charles Lindbergh, a son of Swedish immigrants, makes his famous pioneer flight, New York-Paris non-stop.

1929 The Leif Erikson Memorial Association is organized to promote the establishment of a Leif Erikson Day.

1932 Einar Lund’s novel Solveig Murphy (the title says it all).

1936 Take All To Nebraska, Danish-American novelist Sophus Keith Winther’s first part of his Grimsen Trilogy, about Danish immigrants who never attain freedom from landlord or mortgage-holder.

1940 The Bay Ridge area of Brooklyn (NY), sometimes called a suburb of Oslo, in 1940 has the largest concentration of Norwegians ouside of Norway (almost 55,000 persons).

1941 The carving of Mount Rushmore National Memorial is officially ended. It was achieved by sculptor Gutzon Borglum, born in Idaho to Danish Mormon polygamist parents, and his son Lincoln.

1942 Danish immigrant William Knudsen, president of General Motors, is appointed by President F.D. Roosevelt to mobilize American industry for war production in WWII. “Míster Knudsen, director eminente de la General Motors y asociado principal de la Opel en Alemania, fue designado Director General de la Defensa: en los Estados Unidos, no en Alemania” (Juan José Arévalo, Fábula del tiburón y las sardinas)

1947 Finn Ronne, a Norwegian-American, definitely establishes that Antarctica is one continent.

1948 The Kensington Stone is placed in the Smithsonian Institution.

1970 Swedish film director Bo Widerberg’s film Joe Hill, about Swedish-American song writer and labor activist (IWW, Industrial Workers of the World) Joseph Hillström (1879-1915) (the film makes use of the song Joe Hill, which Joan Baez had sung at Woodstock festival in 1969).


On the Populists and the Nonpartisan League, Upton Sinclair, the famous writer and a Socialist, wrote the following appreciative remarks in his book The Brass Check: A Study of American Journalism (1919) – remarks that illustrate the writer’s indictment of ‘American Journalism.’

Also there were the Populists. The little boy had never seen a Populist, he had never been given an opportunity to read a Populist platform, but he knew all about the Populists from the funny editorials of Charles A. Dana. The Populists were long-haired and wild-eyed animals whose habitat was the corn-fields of Kansas. The boy knew the names of a lot of them, or rather the nick-names which Dana gave them; he had a whole portrait-gallery of them in his mind. Once upon a time the ‘Sun’ gave some statistics from Kansas, suggesting that the Populists were going insane; so the little boy took his pen in hand and wrote a letter to the editor of the ‘Sun,’ gravely rebunking him. He had never expected to read in the columns of the ‘Sun’ a suggestion that the Populists might go insane. And the ‘Sun’ published this feeble product of its own ‘smartness.’ …

The Nonpartisan League is an issue, not only in Minnesota and North Dakota, but all over the country where the interests are in terror of a farmers’ revolt. And so the whole power of the kept press is enlisted to malign it. The League is doing business through the Scandinavian-American Bank of Fargo, and the enemies of the League raid this institution, with the help of subservient public officials, and throw it into the hands of a receiver. From one end of the country to the other goes the story of crooked banking by the farmers’ party, and is featured by the capitalist press. The ‘New York Times’ has several detailed dispatches, also solemn editorials. A week or two later the Supreme Court of the State denounces the proceedings as a conspiracy, declares the bank sound, and orders its return to the owners. The ‘Times’ gives this–not one line! Or take the ‘Kansas City Star,’ a most completely respectable organ, which features the smash-up of a bank, and reports the restoration in a tiny item, giving the name of the bank, but not mentioning it as the League bank–understanding perfectly well that ninety-nine out of a hundred readers will not make the connection, and will not know that the League has been vindicated! …

Or take the Nonpartisan League of North Dakota. All through the war the newspapers strove to make this appear a disloyal organization. The League held a convention at St. paul, at which hundreds of speeches were made; and the Associated Press found it possible to make one of the speakers, La Follette, appear disloyal by misquoting him. So it featured La Follette and reported the other speakers hardly at all. …

Fortunately there are parts of America in which the people have kept at least a part of their economic independence, and have gone ahead to solve the problem of the ‘kept’ press in true American fashion–that is, by organizing and starting honest newspapers for themselves. The editor of the ‘Non-partisan Leader,’ Oliver S. Morris, has kindly written for me an account of the experiences of the Nonpartisan League, which I summarizes as follows:

The League commenced organization work early in 1915 in North Dakota. By the summer of the next year it had forty thousand members, yet no newspaper in the state had given, even as news, a fair account of the League’s purposes. Every daily paper in the state was filled with ‘gross misinformation and absurd lies.’ So the League started a little weekly. With this single weekly, against the entire  daily press of the state, it swept the primaries in June, 1916.

Then the League decided to have a daily paper. The ‘Courier-News’ of Fargo had been for sale, but the owners would not sell to the League. The League went ahead to start a new paper, actually buying machinery and taking subscriptions; then the ‘Courier-News’ decided to sell, and its circulation under League ownership now exceeds the total population of Fargo.

The League at present has weekly papers in seven states, with a total circulation of two hundred thousand, and another weekly, the ‘Non-partisan Leader,’ published in St. Paul, with a circulation of two hundred and fifty thousand. It is starting co-operative country weekly papers, supervising their editorial policy and furnishing them news and editorial service; over one hundred of these weekly papers are already going. There is another League daily in Grand Forks, North Dakota, and one at Tampa, Idaho. Finally, the League is going ahead on its biggest venture, the establishment of a daily in Minneapolis. This paper is to be capitalized at a million dollars, and the stock is being sold to farmer and labor organizations throughout the state. Says Mr. Morris : ‘Many professional and business men, disgusted with the controlled press, have purchased stock, and are warm boosters for the League publications.’

As I am going to talk about Prohibition (Volstead Act) in the next section, let me add that Upton Sinclair also wrote a novel in defense of Prohibition, The Wet Parade (1931) (quoted at length in the Comments section below).



The noble experiment’ (Herbert Hoover)

The Prohibition Law of 1919 was written by Norwegian-American Congressman Andrew Volstead (Rep.). The Law is known as the Volstead Act. This is perhaps not fortuitous. The only other Western nations in modern times that passed prohibition laws were Scandinavian. In Iceland, Prohibition was adopted in 1909 and lasted up to the 1970s for some beverages like beer. Prohibition in Norway lasted from 1919 to 1926, in Finland from 1919 to 1932, and in U.S. from 1920 to 1933.

I take the opportunity to salute the memory of Eliot Ness (himself a Norwegian-American!) who fought a rather lonely struggle against corruption and the mob. The brilliant homage paid to him and his men by film director Brian De Palma (Untouchables, 1987) is all the more striking since De Palma is of Italian-American background and the mobsters in his film are Italian-Americans, true lazzaroni, the kind of folks whom the Scandinavians active in nativist associations (see entry 1886i) had rather barred from entering America.

H.A. Foss, Den amerikanske saloon

Foss (1851-1929) was a Norwegian immigrant who settled in the Dakotas, where he edited the Normanden. He wrote several books dealing with life on the Great Plains and the social and political problems of his days. His novel Den amerikanske saloon (1889), dealing with the temperance movement, may have had some influence as North Dakota entered statehood in 1889 as a ‘dry state.’

In his 1892 novel Hvide slaver (White Slaves), written with the aim of furthering the Populist cause in the election of that year, Foss describes the economic enslavement gradually imposed on the agricultural West by eastern capitalists.

Den Amerikanske Saloon is Foss’s only work that was translated in English, under the title Tobias: A Story of the Northwest, in 1899. ‘Very rare title, not listed in OCLC or the Library of Congress’ (according to the American librarian who sold me the original copy I own: picture).


The following excerpts (in the original Norwegian of his days) present two opposite views on the policy, as expressed by characters of the novel. These characters express their views from the religious standpoint.

Totalafhold saasom ‘Fritaenkeri’ (Teetotaling as Free-Thinking):

“Jeg ved vel, De har gjennemgaaet meget, men ikke maa De lade slige Griller faa Overhand med Dem. – De, som har været en saa fostandig og gudfrygtig Kvinde, burde huske, at Gud, som lagde Sodoma og Gomorrha øde ved sin Kraftens Haand, han kan ogsaa, om han finder det tjenligt for os, læegge hele Sletten øde, eller omstyrte hvereneste Saloon saa fort, som vi kan blinke med Øiet. Men vi skrøbelige Mennesker! – hvad kan vi i vor Afmagt gjøre mer end at bede og haabe og vente? – Nei, lad ikke Djævlen indbilde os, at vi har Kræfter til at omskabe eller rengjøre Verden.” (sid.170)

“Vi lever i en Vantroens Tid. Vranglærere og Fritænkere dukker op hist og her, og de har ogsaa bragt sit Værk saavidt, at de har rykket to Familier ud af vor kjære Menighed, og det ligger nær at tænke, de ogsaa har rykket dem bort fra Gud. De driver sit Spil under Paaskud af Reform, søger at lære Folket, at de ved egen Kraft kan bli’ lykkelige for Tid og Evighed, bare de vil skrive under paa deres Love og Regler. De vil sætte verdslige Reformer i Stedet for Religionen, Egenretfærdighed i Stedet for Bofærdighed, og de søger at forvrænge Guds hellige Ord og tildels bruge det til Støtte for sin Sag. Medens Bibelen lærer, at Jesus gjorde Vand til Vin, og at Paulus endog udtrykkelig sagde til Timotheus, at lidt Vin vilde gjøre godt for hans Mave, saa siger disse moderne, selvkloge, fantastiske Reformatorer, at Bibelen lærer os at fornegte os al berusende Drik – denne Guds Gave – totalt! – Vildfarelserne er saa store, at man ligesom kan føle paa dem, og jeg tror, det er enhver Kristens Pligt at raabe et Varsko mod dem.” (sid. 180-181)

Tredieparti-Prohibitionister (Third-Party Prohibitionists)

“Temperance mener maadeholdent Brug af alle gode Ting i Verden og totalt Afhold fra alle de onde. Siden Drukkenskaben er en Last, taaler ikke Gud nogen Del af den eller noget Maadehold med den, men venter, at vi skal bede ham om Hjælp til at afstaa fra Lasten og handle, som vi heder. Han har aldrig fat Grændse for Synden eller sagt, vi kan synde saa og saa meget, men straffer den midste Synd som den største. Vi blir aldrig fuldkomne paa Jorden; men, hvis vi med Forsæt tillader og understøtter Laster og Synder og ikke modarbeider dem med de Midler, Gud har ladet os faa raade over, da vil han heller ikke kjendes ved os eller forlade os efter Døden, selv om vi tror, vi har syndet maadeligt. Derfor er det vor Pligt at afholde os fra Nydelsen af Rusdrik, saa vi ikke fordærver Sjæl og Legeme eller forfører Nogen ved vort Exempel, og, da vi har saa store Rettigheder her i dette vort herlige Fædreland, at vi egentlig er dem, som styrer of raader, saa er det os, som kan bestemme, hvorvidt Saloonerne og Fristelserne skal faa existere. Med disse Rettigheder kommer Ansvaret – ja, et stort Ansvar, fordi 200,000 Salooner staar aabne her i Landet idag til at modtage og demoralisere vore unge Søner og Døtre. Det er vor Stemmeseddel, som kan lukke disse Salooner, næst Guds Hjælp, fordi de har Lovens Beskyttelse. Derfor gjælder det for hver stemmeberettiget Borger at kaste sin Stemme mod Saloonen, saa han ikke maa bære Synd eller Skyld i, at 60,000 Sjæle hvert Aar gaar i en fortidlig Grav – fortabt for Tid og Evighed – for Trafikens Skyld. Denne lille Kommune – dette County raader ikke over hele Landet, vet vi; men vi er ansvarlige for vor egen Kreds od udgjør en Sten i Muren af Samfundsbygninger. Sten for Sten maa renses, afslibes of lægges ind igjen sund og solid, om Bygningen skal staa ved Lag. Det er saaledes med Glæde, jeg nedbeder Guds Velsignelse over Eders noble og nødvendige Fortagende, haabende, ret Mange vil slutte sig op til og oparbeide Stemningen, saa I til næste Høst maa kunne staa mandstærke ved Valgurnen of sige: Saloonen maa gaa.” (sid. 250-252)

More on Prohibition in Comments (below).


Hans Jaeger’s Fra Kristiania-Bohêmen

Hans Jaeger’s book Fra Kristiania-Bohêmen was seized by the authorities immediatly after its release in 1886 and a new edition was not allowed in Norway before 1950. Jaeger was condemned by a court of justice and sacked from his position as stenographer at the Norwegian Parliament (Storting), the same institution that had gawarded a life-long annual grant to Ibsen in 1866 (until, I suppose, the latter’s death in 1906). Jaeger spent many years exiled in France, where he authored the Anarkiets Bibel (Bible of Anarchy), published in 1906 in Copenhagen.

While his novel was banned in Norway, Norwegian-Americans could read it lawfully in U.S., where it was published in Minneapolis in 1894 by Waldemar Kriedt, who also published the then widely-read books of proletarian Norwegian-American writer Lars Stenholt.

Chicago Anarkisterne (The Chicago Anarchists), 1888, by Lars A. Stenholt


Johannes Hoving and American Swedendom

Among Swedish-American personalities who devoted time and energy to promote a specific Swedish-American culture among Swedish immigrants in the New World was Dr Johannes Hoving.

Hoving called his autobiography I svenskhetens tjänst. Ur mitt livs dagbok, 1944-1953 (At the Service of Swedendom: Excerpts from my Diaries). Promotion of ‘Swedendom’ among emigrants was the goal of his life, being a leading member in many Scandinavian-American societies of the East Coast.

Other books by Hoving include: Erfarenheter och upplevelser under de senaste tio åren i New York, 1924; & Den svenska kolonisationen i Amerika, 1940

(As I have dealt with Prohibition above, I shall add here that Hoving was opposed to it, and that he names the issue as one of the major reasons he voted in 1933 for F.D. Roosevelt, whose platform included the repeal of the Law. Hoving, a physician, stressed that lobbying was exerted by the sugar and soft drink industry in favor of protracting the ban on spirituals, and that the effects on health of their own products should be put in the balance. Indeed, since then the consumption of sodas has become a major health issue.)

He is the father of Walter Hoving, chairman of Tiffany & Company from 1955 to 1980.

The following are excerpts from his memoirs, to serve as documents on the Swedish-American presence in America.

Svenskarna i Amerika

Johannes Hoving, I Svenskhetens Tjänst II, Skandinaviska Släkt Studie Samfundet 1944, bl. 15-16

Den 2 november [1918] höll jag ett tal på Svenska Ingeniörsföreningen [i New York] om svenskhetens bevarande av följande lydelse:

“Det svåraste problemet vi svenskar ha att lösa i Amerika är bibehållandet av det svenska språket. Lättheten att inhämta andra språk länder i detta fall oss till nackdel, ty genom umgänge med andra folkslag tillägna vi oss lätt deras seder och bruk och deras tungamål. Detta sker ändå lättare med barn, som i skolan höra landets språk och därför snart börja tala endast skolans språk, d. v. s. engelska, om vi ej äro på vår vakt.

Om vi slappna i våra hem och börja svara våra barn på engelska, då de fråga oss på detta språk, så är svenska inom kort förlorad för dem. Om vi däremot ej giva tapt, utan ihärdigt redan från början tvinga barnen att, liksom förr, tilltala oss på svenska och svara dem på svenska, så tappa de ej bort sig, utan kunna fås att jämsides lära sig båda språken och detta naturligtvis till deras egen fördel. Ibland är det t. o. m. lämpligt att giva dem någon belöning för varje dag, då de endast tala svenska till oss. Varje far och mor, som försökt detta vet huru lätt det går och att det endast gäller att vara på sin vakt under några månader – under de första månaderna av barnens skolgång. Senare går det av sig självt. Och då barnen bliva äldre, äro de oss tacksamma för sin större kunskap, då de ha tillfälle att läsa våra stora författare, skalder och vetenskapsmän på originalspråket.

Genom att hålla sig till svenskan som umgängesspråk med barnen, få föräldrarna dessutom alltid ett visst övertag över dem, ty barnen få först senare, om de vinnlägga sig därom, lika stora eller större kunskaper i svenskan, än föräldrarna ha. Om vi däremot tala engelska med dem, få de oftast ett visst övertag över oss och känna sig överlägsna, om vi t. ex. ej tala den korrekta amerikanska engelska, som de få lära sig i skolan. Och därmed kan första steget oförmärkt vara taget i orätt riktning och barnen inbilla sig att föräldrarna även i andra avseenden ej äro så framstående som lärarna i skolan! Genom falsk slutledning kunna de sedan få den förvrängda tron att Sverige och allt svenskt står efter Amerika och allt amerikanskt också i andra hänseenden! Det är beundransvärt att svenskarna i Amerika kunnat bibehålla sin svenskhet så väl som de gjort utan den minsta hjälp hemifrån. Detta gäller kanske i något mindre grad finlands-svenskarna, som är segare i sin språkkamp i Amerika, liksom hemma i Finland.

Ännu under slutet av förra århundradet voro kyrkorna det svenska språkets fastaste stod, men detta förhållande har under de senaste decennierna märkbart förändrade till det sämre. I minst 50 % av de forna svenska kyrkorna predikas nu på engelska och söndagsskoleundervisningen är endast engelsk med ytterst få undantag. Däremot har Vasaordens stora utbredning räddat det svenska språket för stora lager av vårt svenska folk. Ty i alla dess 400 loger talas där endast svenska och, då medlemmarnas barn bli fullvuxna, följa de ofta föräldrarna till logemötena och veta, att där finns en stor organisation, som man kan lita på och där det talas fars och mors vackra språk.

Allt som kan göras för att stärka denna stora svenska organisation, måste göras, ty den är svenskhetens fastaste borg i Amerika. Medan i andra organisationer, som stått direkt eller indirekt under amerikanskt överherrskap, alla andra språk än engelska blevo förbjudna under världskriget – detta påbud utfärdades naturligtvis för att komma åt tyskarna – så bibehöll Vasaorden sin ritual ren och oförfalskad och kommer att så göra i framtiden. Alla som tillhöra Vasaorden känna till detta. Många, som ej tillhöra densamma, ha uraklåtit att sluta sig till densamma på grund av likgiltighet eller med svenskens inneboende oppositionslusta som grund. Han vill helt enkelt ej binda sig, utan önskar att vara fri och oberoende, gud bevara! Om han visste hur mycket mera fri och oberoende han bleve genom att sluta sig till Vasaorden, gjorde han det genast. Och särskilt bör den, som haft lyckan att genom uppfrostan vinna lärdom, sluta sig till Vasaorden, ty han har ett stort ansvar sig pålagt och begår en stor uraktlåtenhetssynd, om han ej försöker vad på honom ankommer att göra sin lärdom fruktbringande för sina medmänniskor, synnerligast inom den nationalitet han tillhör. På detta sätt kan denna nationalitet höjas och vinna i den fredliga kampen med andra nationaliteter till det helas framgång och upplyftelse och till hans egen tillfredsställelse.“

Svenskhetens bevarande

Johannes Hoving, I Svenskhetens Tjänst II, Skandinaviska Släkt Studie Samfundet 1944, bl. 157-159

(Den 23 juli 1922, Worcester, Mass.)

Man har i ledande amerikanska kretsar börjat inse att något måste göras för att hålla samman alla de olika raselementen, som bilda den amerikanska nationen. Man har låtit alltför många underlåtenhetssynder mot dem komma sig till last, delvis av okunnighet eller tanklöshet, delvis av andra orsaker. Man försöker minska eller helt och hållet borttaga de skrankor, som skilja dem åt. Huru detta skall göras, håller man på att försöka finna ut.

Rasfrågan står på dagordningen och är icke lätt att lösa. På densamma byggde man upp den s. k. fred, som slöts i Versailles och annorstädes. Man drog upp nya gränser mellan länderna för att förena samma raselement i Europa med varandra till ett rike. Att den segrande diplomatin därvidlag begick en massa fel, med eller mot sin vilja och avsikt, förhindrar ej att avsikten var den angivna. Man har skäl att frukta den gula rasen och dess framtida övertag på grund av dess överlägsenhet i antal, och man har här i Staterna klart för sig att frågan om den svarta rasen måste lösas på ett eller annat sätt i tid, för att ej framdeles bringa ofärd för nationen.

Den svenska rasens betydelse i världen har blivit föremål för ingående studier där hemma. Man har grundat det första rasbiologiska institut i världen i Uppsala, och fått en av samtidens främsta rasbiologer till chef för detsamma. Det gäller att ingående studera villkoren för den svenska rasens bibehållande ren och oblandad och medlen att förhindra densammas degeneration. Ty denna ras är enligt nutidens främsta rasbiologers och arkeologers forskningar den starkaste bland alla raser och den, som givit världen des största män på andens och framåtskridandets områden, icke allenast i dess urhem Sverige, utan även bland de folk, som sedan årtusenden haft svenskt blandblod. Han anser att de blonda och blåögda överallt i världen härstamma från denna kraftiga ras.

Den finlandsvenska skalden Bertil Gripenberg har i en härtig dikt givit uttryck åt raskänslans styrka, och jag tror att ett citat ur diktan ej vore ur vägen:

Ja, blott en höstgult löv, som virvlar för vinande vinden
är jag – och dock ett löv av den tusenåriga linden,
linden, som sträcker sin rot djupt ner i dunkel och natt,
ner i en jord, som gömmer en helig och hemlig skatt.

Fäder i tallösa led, I stolta skyhöga stammar,
världshav, vars vågor gå med våldsamt dånande kammar,
väldiga träd med rötter, som ingen i världen mätt,
hav med omätligt djup, vars botten ingen har sett.

Sen, jag är dock av er, fastän snart själv skall försvinna,
låten för er ock min snart brunna gnista förbrinna!
Stolthet och lycka det är att vara av ädel stamm,
härligt att driva som skum på de egna vågornas kam.

Er är min vilja och varje tanke föddes i eder
långt före mig i förgätna och hänsvunna tider och leder,
er är den makt, som mig styr över skummande, skymmande hav,
er är den mannagärning, som ödet i livet mig gav. /

Kort är min tid, blott en ensam droppe i världshavet är jag,
redan förvissnad, förgängelsens höstliga guldskrud här jag.
Livet är evigt och mäktigt och grymt och isande kallt,
intet är jag, men min ras och min rot och min stam är allt!

Den som kan skriva så om sin ras, den kan ej visas bort som en paria eller främling av egna stamförvanter!

Vad svenskarna i Amerika beträffar, så voro de lämnade åt sitt öde redan från allra första början. De svenska kolonisterna från 1600-talet voro ju helt uppgivna ganska snart och hade senare, då kolonin gick förlorad, ingen gemenskap med moderlandet. Och dock var rasen så stark, att den givit upphov åt ett släkte, som är uppblandat med de gamla amerikanska familjerna i Pennsylvanien, och vi finna att ett stort antal av dessa trakters främsta släkter med stolthet pekar på sin svenska börd.

De under det senaste århundradet hitkomna immigranterna ha varit här lämnade vind för våg. Men trots detta ha de i stort sett bibehållit sig rasrena i flera trakter av vårt land. De ordnade sig i samhällen, dels av religiös, dels av social art, och samhällskänslan har varit så stark, att ytterst sällan någon svensk fallit det allmänna till last, utan ha landsmän i allmänhet tagit hand om honom, när så behövts. Utom stora kyrkliga samfund grundlades hjälpföreningar, och den som intresserar oss mest är grundandet av Vasaorden, som ju ägde rum för 26 år sedan. Huru detta skedde veta vi alla. Varför Vasaorden fått den spridning den har i dag över hela den amerikanska kontinenten, förstå vi, som tillhöra densamma, men för utomstående kan det vara gott att veta att Vasaordens mål att bibehålla svenskt språk, svenska seder och bruk utgjort ordens verkliga, inneboende styrka samt att medlemmarna sträva att i alla sina åtgöranden handla i sanning och enighet med Vasaordens bästa för ögonen.

Vi böra aldrig glömma att svenska språket är vår härligaste arvedel och att det tillhör alla lika mycket, fattiga och rika, lärda och olärda, svenskar hemma och svenskar utom Sverige. Det är det stora gemensamma, som inga hav och inga gränser splittra eller förinta, om vi blott själva vårda och taga vara på detsamma. Att vi dessutom skola lära oss att tala en god engelska faller av sig självt. Men detta kan göras endast genom att läsa goda böcker och genom självstudium, och alltid finnes där någon ledig stund på dagen, då detta kan ske, om vi blott besluta oss för det.

Vi böra också förändra vår uppfattning om vår egen ras, så att vi ej anse oss stå närmare t. ex. amerikanare av annan ras, än till våra egna stamförvanter. Men denna liknöjdhet och tanklöshet är tyvärr en svensk skötesynd, som dock börjat på att ändras till det bättre där hemma. En organisation, som klarar begreppen om dessa förhållanden, är « Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet ». Denna förening har redan uträttat storverk genom att understöda bildningssträvanden i svenskhetens intresse i skilda delar av Europa. Den har skänkt ett bibliotek på 20.000 band till den för 3 år sedan nystiftade Åbo Akademi och har understött och instiftat professuren i svenska språket i de gamla svenska universiteten i Reval i Estland och i Greifswald i Tyskland. Den strävar naturligtvis icke att få dessa länder eller dess befolkning tillbaka till Sverige. För ingen del! Men den strävar att bibehålla svenskhetskänslan hos svenska ättlingar, som leva och bo i dessa trakter, och att utbreda kännedomen om den svenska kulturens praktblommor bland de folk, som med dessa komma i beröring, så att utlänningarna ej av okunnighet må se svenskarna över axeln, som ofta är fallet.

Vi böra här i Amerika tillse, att vid den framtida amerikanska kulturutvecklingen hänsyn tages till vad våra immigranter fört med sig till detta land. Och genom att själva stå i intim kontakt med dem där hemma, med det nya, som där kommer fram på olika områden, bli vi mera i stånd att inverka på utvecklingen här till detta lands egen fördel, liksom till vår.

Nu kunde man ju säga att det är lönlöst för oss att med vårt ringa antal och vår brist på medel försöka inverka på detta stora lands utveckling. Men så illa är det ej ställt. Kriget har öppnat ögonen på många amerikanare, som förut ej intresserat sig för europeiska förhållanden och problem. Många har börjat förstå att detta land dock icke uteslutande är anglo-sachsiskt, utan att här lever en befolkning, som består av olika raser och nationaliteter och som fört med sig en gammal kultur, från vilken Amerika kan med fördel taga upp en del och införliva den med sin egen.

Tiden är mogen för samarbete på alla områden. Genom samarbete kan åstadkommas saker och ting, som man ej på egen hand är stark nog att utföra. Tiden är också mogen för ett samarbete med våra landsmän där hemma i rent Vasasyfte, och jag tror att nästa års utställning i Göteborg, då utlandssvenskarna i stora skaror komma att infinna sig vid utställningen, kommer att bli särskilt lämplig för ett dylikt samarbetes påbörjande. Det gäller endast att börja på rätt sätt, och en Vasaordensloge i Sverige, uppbyggd enligt samma principer, som vi bekänna oss till, skulle verka ofantligt gott för all framtid. Jag tror också att tidpunkten är väl vald för ett dylikt närmande mellan de övriga svenska organisationerna i Amerika och oss. Vasaorden är den största bland dem alla, men alla äro de av samma slag, med samma mål och med samma medel att uppnå målet. Dessutom äro alla dessa organisationers medlemmar av samma ras, ättlingar av samma stam, ha samma karaktäregenskaper och samma historiska bakgrund att bygga på. Då ett intimare samarbete kommit till stånd mellan oss alla av samma ras, så äga vi mera styrka till goda och ädla handlingars utförande till inbördes bistånd och hjälp, än vi nu äga. Då skall den orden, som lånat sitt namn och sin strålande glans från det i hävderna så lysande Vasanamnet, utvecklas och fullkomnas och till slut nå ett mål, större och ärofullare än det redan uppnådda. Då skall i sanning solen ständigt lysa över Vasamedlemmar världen runt!

Some Swedish-Americans

J. Hoving, I svenskhetens tjänst IV, 1948, bl. 192

Såsom uppfinare kunna svenskarna räknas bland Amerikas främsta och det vore omjöligt att uppräkna ens de främsta bland dem. Den första skyskrapararkitekten var svensken Andrew Lanquist i Chicago. Han kallades också „de amerikanska skyskrapornas anfader“. Victor Bendix är känd i hela Amerika för sina bil- och flygmaskinsfabriker, George Jeppson i Worcester för sin tillverkning av slipskivor, Berkander för sina miljonartiklar i celloloid [celluloid], Ernst Alexanderson som expert och uppfinnare på radioteknikens och televisionens område, och chefen för världens största bussbolag, som omspinner hela den amerikanska kontinenten med ett nät av busslinjer, är Erik Wickman, verkställande direktören för och initiativtagaren till „Greyhoundbolaget“. På alla mekaniska avdelningar i alla fabriker av betydenhet finna vi svenskar som chefer och föreståndare, och det har sagts i Amerika, att om de skulle avgå på samma gång, skulle det amerikanska maskineriet avstanna. Deras patenter kunna räknas i tiotusental.

Jamestown: Svenskarnas stad

Johannes Hoving, I svenskhetens tjänst III, sid. 84-86.

Några dagar senare [augusti 1931] skrev jag om svenskarnas stad i Amerika, Jamestown, följande uppsats, som inflöt i N.D.A. [Nya Dagligt Allehanda] och senare i tidningen Skandia i Jamestown:

Svenskarnas stad i New York stat – Jamestown och dess borgmästare

Längst västerut i staten New York, tolv timmars järnvägsresa från den stora Metropolen New York, ligger en jämförelsevis liten stad nära Erie sjöns mäktiga, men idylliska vatten, och omgiven av skogar och berg. Denna stad är Jamestown, som fick sina första bebyggare i mitten av förra århundradet, och genom en märkvärdig ödets skickelse anlände dit också den ena laddningen smålänningar och andra svenskar efter den andra. I dag har staden ett invånareantal av 46 000 och av dem äro något flera än hälften svenskar. Där ha de byggt upp vackra kyrkor – den största svensk-amerikanska kyrkan i Amerika finnes här – skolhus, föreningshus, såsom Nordic Temple, banker, klubbar – Norden Club är den förnämsta i samhället, barnhem, hotell m.m. I Jamestown finnas stora möbelfabriker, där ärligen utställningar hållas, till vilka uppköpare från hela landet komma för att göra sina uppköp, ty Jamestowns fabriker åtnjuta stort och berättigat anseende.

En direkt följd av det svenska inslaget har blivit att denna stad styrs av svenskarna och det göra de på ett sådant sätt, att Jamestown betraktas som en mönsterstad för hela världen, åtminstone för Amerika. Där existerar inga mutskandaler, där äger staden sin vattenledning, för vilken utgifterna betalas genom en låg vattenskatt. Där äger staden numera också sitt elektricitetsverk och förser alla sina inbyggare med elektricitet till ett pris, som är mindre än i någon annan stad i hela landet. Endast 3 ½ cent per kilowatt, medan endast några mil därifrån alla andra städer få betala minst det dubbla. Under de förflutna åren, minst 20, som detta elektricitetsverk varit i bruk, ha staden Jamestowns invånare blivit besparade en utgift av minst 5 miljoner dollar – en ingen liten summa, i sanning!

Stadens skattebetalare ha också mycket mindre utskylder än någon annan stads invånare, ty alla stadens affärer skötas fullkomligt ärligt, utan mutor, och mycket små utgifter har staden att betala tjänstemännen, som sköta det hela. Man måste rent av förvåna sig över att detta kan gå för sig i ett land, där det eljes slösas med allmänna medel och där alla allmänna verk, såsom gasverk, elektricitetsverk, vattenledningar, kommunikationsmedel, renhållningsväsendet etc. alltid ligga i händerna på privata företag, då dessa utskylder eljes bleve alldeles för kostsamma för städerna själva att sköta om. Där finner man också orsaken till att alla järnvägslinjer, telefon-, telegraf- och spårvagnslinjer etc. äro privata företag i Amerika.

Det enda ämbetsverk, som Förenta staternas själv sköter, är postverket, vars generaldirektör är medlem av presidentens kabinett. Detta ämbetsverk går med stor förlust – omkring 15 till 20 miljoner dollar per år – ett säkerligen enastående förhållande, då ju alla andra länder postverkets nettovinst ingår som en säker inkomstkälla i staternas budgeter. Och trots att posten är regeringens ämbetsverk tog det tid innan postverket fick av kongressen rätt att befordra paket – denna politisk strid, som den allmänna opinionen lyckades tvinga senatens in expressbolagens styrelser sittande medlemmar till eftergifter och överlämna paketförsändelserna till postverket.

Men – för att återgå till den av svenskar skötta staden Jamestown – så tror jag att det numera är blott en mening om att den främstaorsaken till att den staden skötts på ett så enastående förträffligt vis är en enda mans förtjänst, nämligen den i Jamestown födde, men till börden småländske borgmästaren Samuel A. Carlsons. Denne man har blivit omvald till denna syssla minst tio gånger – han har alltså suttit i borgmästarestolen i 20 år – detta var 1931 – och har blivit återvald med undantag av en gång, då han för fyra år sedan besegrades av en annan svensk, som delvis på rent okynne uppsattes som hans motkandidat. Det slog emellertid ej väl ut och vid nästa val blev Carlsons majoritet ändå större än förrut.

“Mayor Sam Carlson” har ägnat hela sitt liv alltsedan sin ungdom, då han var medlem av stadens styrelse, närmast motsvarande stadsfullmäktige i Sverige, åt skötseln av stadens affärer. Han har framkommit med det ena utmärkta förslaget efter det andra för att minska utgifterna för de skattebetalande invånarna, men på samma gång lämna dem allt, som är behövligt för livets nödtorft så billigt som möjligt. Staden har i dagarna avslutat ett köp av ett elektricitetsverk, värt 1 miljon dollar, för endast 750 000 dollar, vilken summa betalas dels med ett för detta ändamål sammansparat kapital på 300 000 dollar, medan resten betalas en cent i ökade skatter för hela affären. De stora tidningarna i hela Amerika hålla just på att ventilera denna affär samt en del andra förslag till stadsstyrelsens förbättrande, som borgmästare Carlson just har gjort. Då hans ställning inom borgmästarekåren i staten New York är mycket framstående – han är hedersordförande för detta av samtliga borgmästare i staten bestående borgmästarerådet – så väger hans ord synnerligen mycket, och folket ser upp till denne Jamestowns borgmästare, som innehaft sin syssla längre än någon annan borgmästare i Amerika någonsin haft.

Bland nya administrativa förslag, som i dagarna gjorts av borgmästare Carlson, äro följande mycket intressanta: han föreslår att medlemmarna i stadens styrelse skola väljas på valdagen så, att alla som fått minst 20 % av samtliga röster skola anses valda. På det sättet bli alla minoritetspartier också representerade i stadens styrelse och någon bitterhet väljarna emellan skulle då ej behöva förekomma. En av de tre, som varje väljare vill ha i styrelsen, förser han med ett särskilt märke å valsedeln, och den som sålunda får det högsta röstetalet, blir förklarad vald till borgmästare. Det förefaller som om en hel del sunt förnuft vore till finnandes vid ett på detta sätt företaget val, medan de nu existerande valsätten giva även ringa majoriteter absolut bestämmanderätt över samtliga val. Borgmästare Carlson vill också införa en i endast några städer hittills känd syssla, nämligen en s.k. stadens verkställande direktör (manager), som jämte en till hans disposition ställd nämnd äger att taga hand om stadens samtliga behov, men på samma gång på ett effektivt sätt kontrolleras av stadsstyrelsen och borgmästaren. Mycken tidsbesparing kan på detta vis göras i en stads utgifter, alldeles på samma sätt, som vilket affärsföretag som helst, även de större och största ha en chef, som verkställer styrelsens beslut och är ansvarsskyldig inför styrelsen och aktieägarna – i detta fall väljarekåren.

Det vore att gå alltför långt, om jag skulle ändå mera i detalj ingå på de planer, enligt vilka staden Jamestown skötes eller kommer att skötas av sin borgmästare, men jag kan dock inte underlåta att ytterligare framhålla en hygienisk förordning, som borgmästaren lyckats införa – en förordning, som i början ansågs vara mycket betungande för stadens samtliga husmödrar, men vilka ej mera godvilligt ville återgå till det gamla systemet, om något skulle sättas i fråga av liknande art. Denna förordning utfärdades nämligen för ett tiotal år sedan och består däri, att allt avfall, som samlades i köken i staden, måste paketeras in i papper och snöras om ordentligt, innan de läggas ned i avfallstunnorna för att från dem bortföras utom staden och där förbrännas. En allmän renlighet i hela staden, i alla dess kök och avfallstunnor blev naturligtvis följden av denna i sanning sanitära åtgärd, och flugor finnas numera knappast i den staden!

Vi svenskar kunna vara stolta över denna svenskättling och över hela denna av vårt eget folk styrda stad. Även om där i Amerika finnas flera andra av svenskar styrda städer och samhällen: Rockford i Illinois, Worcester i Massachussets och några till i Minnesota och andra stater, så är där ingen, som kan jämföras med Jamestown i New York i detaljerad och framstående stadsstyrelse.












  1. florentboucharel

    As a complement to the section on Prohibition above I would like to quote two significant writers who, as rather exceptional cases among the literary and intellectual figures of their times, took position in favor of Prohibition, namely Upton Sinclair, whom we already quoted on American journalism and its deceptive treatment of the Populists, and who also wrote a novel on Prohibition, The Wet Parade (1931), and Jack London, whose famous John Barleycorn (1913) was written after his voting for women’s franchise in California in the conviction that women would vote for Prohibition (he was probably right, then; but now women drink).

    Upton Sinclair’s The Wet Parade makes the case that Prohibition never was properly enforced, and that this ineffectual enforcement, that is, inadequate financial appropriations, as well as the hostility of the mass media and many officials, is the cause of its failure. The law was passed but its enforcement was sabotaged. I will quote at length Sinclair’s enligthening testimony on that period and on the corruption and halitosis of the bibulous ‘big fellows.’

    “The young intellectuals of America were making a practical protest against ‘Volsteadism’ by spending all their spare time and money abroad.”

    “President Coolidge’s system of dealing with prohibition was what Maggie May came to call ‘five percent enforcement.’ Really to have enforced the law, in a vast country like the United States, would have cost a million dollars a day. President Coolidge would ask to appropriate five percent of this necessary amount, and Congress would obediently do so. If some bold person would suggest five and one-half percent, or maybe five and three-quarters, the enforcement officials would declare, no, that was too much, they really wouldn’t know how to spend that much money. They would get their five percent, and would spend it raiding ‘joints’ run by this little fellow and that, and in spectacular café raids which made a fuss in the newspapers. The ‘church element’ would read such stories every morning, and their lust for vengeance upon John Barleycorn would be satisfied. Meanwhile the big fellows would proceed with their wholesale violations, and it would be impossible for any government official to find out anything about it.”

    “The big fellows gossiped among themselves, and swapped anecdotes, and formed ‘pools,’ and let one another ‘in’ on this or that. If you had access to fashionable society, it was part of your privilege to hear all this; you weren’t even pledged to secrecy, because what could you do if you wanted to? If a wowser tried to publish such things in the newspapers, he would find that the newspapers were a part of the ‘wet’ machine. If the wowser told it on a public platform, the papers would call him a slanderer, and ninety-nine people out of a hundred would believe it.”

    “It was hard for Kip to adjust himself to the fact that officers of the Federal government, wearing the shields of the government, and engaged in government service, could be attacked and beaten up by law-breakers, and be practically without protection from the police of the city. But New York State had repealed its enforcement act, and now Tammany Hall and its ‘cops’ were clear of all responsibility. What prohibition meant to Tammany was the doubling or trebling of the amount of graft it could collect for ‘protection.’ In some of the higher-priced places, the ‘dollar-a-drink’ palaces on Broadway, which could afford to pay liberally, the ‘protection’ included a policeman in uniform standing by the bar!”

    “Was it really necessary [“to hire young men (as buy men) and set them to drinking liquor” in order to obtain evidence]? … she learned that it was a blunder, caused by the indifference or hostility of those who had charge of prohibition enforcement. Any city policeman who came upon reasonable evidence of law-violation, could get what was known as an ‘information and belief’ warrant, enabling him to make a search to get further evidence. But the Federal courts refused to issue warrants on such a common-sense basis; they insisted upon having complete evidence prior to the search. Kip and Abe were required to stand up before a judge, and raise their right hands, and swear that it was liquor. Congress, of course, might have changed that law, and saved Kip and Abe, and hundreds of other young ‘buy men.’”

    “On the Island of Manhattan there was not a single newspaper which failed to jeer at prohibition; most of the influential magazines also were mortgaged to the wets … ‘Remember,’ said the agent in charge, ‘you are the aggressors in the newpapers.’ … Such events [the shooting of a Federal agent] were not featured by the metropolitan press; what interested them was when Federal men raided a dive, and were forced to use their guns, and some partisan of personal liberty and individual rights got hurt. Then there would be a front page story, with sensational details about prohibition enforcers running amuck and shooting inoffensive citizens. Such a story would mention that the raiders had had no warrant–even though it might be that the law required no warrants under the circumstances. There would be details about mothers of ten or twelve children arrested–but there would be no sob-story about Kip’s children, no mourning crepe for widows of men who died in the war with John Barleycorn.”

    “Let me tell you, Mrs. Tarleton, what I’d like to do, if I were a capitalist looking for a business investment. From my experience, I’d sign a contract with the government, to organize a private enforcement staff, and dry up cities like Chicago and New York in three months. I wouldn’t ask any powers except what the law now gives to our force. The only thing that would have to be guaranteed would be enough courts, so that I could have prompt action. I’d even agree to pay for the courts; I’d turn over to the governement one-half of all amounts collected in fines, and from the sale of confiscated property. I’d use the other half for operating costs–and I’d pay the handsomest dividends ever earned by a corporation in the United States.”

    We’re giving the last word to Jack London, who pleaded for Prohibition, yet did not live to see it being passed as law–and then left unenforced.

    “When they [women] come to vote they will vote for prohibition. And the best of it is that there will be no hardship worked on the coming generation. Not having access to alcohol, it will never miss alcohol. It will mean life more abundant for the manhood of the young boys born and growing up–ay, and life more abundant for the young girls born and growing up to share the lives of the young men.”

    “And so I draw the indictment home to John Barleycorn. It is just these, the good fellows, the worth while, the fellows with the weakness of too much strength, too much spirit, too much fire and flame of fine devilishness, that he solicits and ruins. Of course, he ruins weaklings; but with them, the worst we breed, I am not here concerned. My concern is that it is so much of the best we breed whom John Barleycorn destroys. … With John Barleycorn out of the way, these daring ones would still be born, and they would do things instead of perishing.”

  2. florentboucharel

    Chikagobohéme: 13 noveller av Ossian Elgström, 1924

    Pete Cummin och jag

    Det är alldeles märkvärdigt, sade Pete, att människor som köpa tavlor bli rika, men de som sälja dem, det vill säga vi, bli fattigare och fattigare.

    –Alldeles riktigt, sade jag, här sitta vi med det mest förbluffande vackra konstverk i världen, gjort i kompis – du har för resten gjort husen för sneda, mina ä mycket bättre och ingen vill köpa det. Jag anser att mister Rubinstein eller vad han nu hette, den där grismålaren och alla hans Sileiniusser och Helene Fourment inte är värd fem cents vid sidan av oss.

    Ja, kära Pete. Här sitta vi nu i den stora staden högt upp, aderton trappor då man ej tar hissen, och suger på våra penslar – för annat ha vi ej att suga på. Damn it – något måste göras. Time is money, såger skalden.

    Pete körde sina magra händer i peruken och rynkade ögonbrynen.

    –Well, Jack – jag har en idé, men till den behöver jag tio dollars och en gentleman – äldre med någonting à la père noble över sig – you know?

    –Tio dollars! Är du förbannad – vem har en sådan svindlande summa annat än på banken och där kommer man inte in – med våra kläder – Och vart kommer man för resten med tio dollars, detta löjligt låga belopp som högst räcker till vår kragtvätt och ett par drinkar.

    –Jo ser du – hade jag tio dollars och som sagt en gentleman – äldre – så ringde jag på ett stadsbud och lät honom bära ned vår stora tavla »Jordbävningen i Euquador» till konsthajen på Dirty Street –

    –Menar du Salomon Mock?

    –Just han!

    –Är du galen – känner du ej till den skurken bättre än att du vågar anförtro honom din och min gemensamma livsfrukt – Pete, tänk dig för.

    –Om jag inte känner honom? Jo, du kan lita på att jag känner honom och just därför skall han få betalt för gammal ost. Du minns i fjol. Du var på en tripp ned till Boston för att måla det där porträttet du minns och jag jobbade här. Well, jag lämnade ned den där duken Lunacy – »den vansinniga» – till Mock. Han ringde dan efter och sade: »Jag har ett anbud på er tavla, femtio dollars.» Jag blev förstås själaglad och slog till – att han sen drog av tjugu procent var ju bara hans konsthandelsrättighet. Nu i går eller förrgår tror jag det var, stötte jag på Bill Hugh. Vi fick en drink och pratade och så kom han att nämna min »Lunacy». »Och de var tusan vad du håller höga priser, gosse», sade han. »Jag hörde av ägaren att han givit femhundra dollars.»

    »Femhundra dollars», skrek jag, »är du tokig. Femtio menar du.»

    »Nej, femhundra», svarade Bill.

    Jag gick till den som köpte duken – mycket riktigt, han hade betalt femhundra dollars kalla pengar och nu blev han ärg förstås, men inte kunde han göra mig rik. Sen gick jag ned till Mock, som vände ut och in på handflator och vitögon men som man inte med det största tryck i världen kunde få en cent av. Han hade köpt tavlan på spekulation, det var hans förbannade skyldighet att sedan söka få sina utlägg igen – och så vidare, och så vidare.

    –Du har rätt, Pete, Mock ska luras, men det är det tråkiga med det att det skall kosta tio dollars.

    –Jack, går allt väl, får vi igen femhundra.

    –Femhundra. Nu är du galen igen – av Mock – nej, håll i mej.

    Just då ringde brevbäraren och tro mig eller ej, men han lämnade ett brev från Petes moster nere i Bethlehem city och i det låg en check på sexton dollars och trettiofem cents.

    –Här är myntet, sade Pete. Ring efter ett stadsbud.

    –Pete. Jag försökte göra min röst så övertygande som möjligt. Pete – kastar du tio dollars i halsen på Mock och så dessutom vår tavla. Ja, då kastar du också bort min vänskap.

    –Din vänskap – Prata inte strunt nu, gosse, utan ring.

    Det var med blödande hjärta jag begärde nummer 209578 X och med sorgsen blick jag såg vår Jordbävning darra ut genom dörren.

    Det suckade i värmeelementet – ute tjöt vinden – det blåste upp till en hurrycan och livet föreföll mig bensvart.

    –Nu, sade Pete, kila vi, först till banken och så till Mulberrys expressbyrå och sedan gå vi hem.

    Hos Mullberry var ju som vanligt fullt hus. Det var en byrå, som tjänte pengar och varest man kunde få varje önskan uppfylld.

    Vi trängde oss fram till en av diskarna och Pete beställde en äldre gentleman med monokel att uträtta ett ärende till oss.

    –Herrarna kan ju själva välva, sade klerken och följde oss in i ett annat rum, som såg ut som statistlogen på teatern. Där sutto, tror jag, alla världens yrken och spelade poker. Trampen bredvid polisen, eleganten bredvid stadsbudet – och alla voro de villiga att mot ett litet honorar göra vad som helst.

    Pete pekade genast på en äldre herre med rosigt ansikte och vitt hår.

    –Den där vill jag ha, sade han.

    –Kom hit, old boy, skrek klerken och fick den gamle herrn upp på golvet. Ja, han var first-rate – oklanderligt pressade byxor – storm och käpp, vita handskar och portvinshy, såg ut som om han köpt tavlor hela sitt liv.

    –Hör nu på, sade Pete. Ni går ner till Dirty Street och in till Mock, den där store konsthandlaren ni vet. Well, där går ni in och ser på tavlorna och så frågar ni – likgiltigt, efter en tavla av Pete Cummin, som kallas »Lunacy». Konstjuden kommer då att säga, att den är såld och så visa eder en annan av mig – en som kallas för »Jordbävningen i Euquador». Den köper ni för tusen dollars.

    –Jag? Den gamle mannen skrattade oss rätt i ansiktet. Ro hit med mynt skall jag göra’t, men – jag tror herrarna ä galna, vad fan ska…

    –Tyst nu, sade Pete, låt mig fortsätta. Ni köper tavlan och lämnar tio dollars i handpenning. Här äro de – så ger ni upp en adress, till exempel Tex Vanderbilt eller Vanderveld eller någon annan rakbladsmiljonär och går. Resten sköter vi om…

    –Ja, nu ha vi två dollars och fem cents kvar, sade jag då vi åter sutto uppe på vår ateljé, och vidare i texten, Pete.

    Alltså skriv.

    Vi sutto en stund och rökte, det gick en timme, det gick två och så sade Pete: – Nu ringer jag.

    –Hallå, får jag 209578 X.

    Är det Mock?

    Jo, det är Pete Cummin. Jag har en tavla härnere hos er. Den föreställer en jordbävning och står i tusen dollars. Nu behöver jag så rasande väl litet mynt just i dag och vill ni ta den för kontant femhundra dollars så må det vara hänt…

    Pete blinkade till mig. – Det där var väl inte dåligt påhittat?

    –Fyrahundrafemtio? Ja, kyss till och så tjugu procent på det – nittio dollars. Ja kör till. Skicka upp ett bud med pengarna men kvickt och sen, Jack, ska vi festa så skyskrapornas betong ska förlora järnarmeringen.

    –Sa du järnarmering? sade Pete och såg upp från papperet. Nej, jag tycker vi ska låta hjältarna i berättelsen gå efter pengarna – inte skickar en konstjude fyrahundra dollars aderton trappor upp? Nej, du får hitta på något bättre.

    Då kan du i stället skriva.

    Vid sextiden kom den gamle herrn upp till oss. – Här ä kvittot på handpengen. Juden blev glad som hell och bjöd på en cigarr. Tack, det blir två dollars.

    –Nu ringer jag, sade Pete. Hallå, är det 209578 X.

    Är det Mock? Jo.

    Jo, det är Pete Cummin – – –

    Just då ringde telefonen.

    Pete tog luren.

    –Jo, det är från Mock.

    Vi ha nyss fått ett anbud på tusen dollars på er »Jordbävning» av en äldre herre Vanderveld och han lämnade tio dollars i handpenning, nu tänkte jag att artister ha ont om mynt och om herr Cummin vill, kan jag sända upp pengarna på ögonblicket. Det var en briljant duk, herr Cummin, och jag gläder mig uppriktigt, att en sådan begåvad målare som ni fått sälja.

    Petes ögon stodo på skaft.

    –Är det herr Mock?

    –Nej, inte precis, mitt namn är Nelson. Jag övertog konsthandeln i förra veckan, men firman bär förstås sitt gamla, välkända namn.

    –Välkända, var det, mumlade Pete och såg på mig. Ja, sänd då upp pengarna – adjö.

    –Ärlighet varar längst, Pete, sade jag.

    Pete kliade sig med ett förläget grin bakom örat.

    –Jag skulle i alla fall gärna velat vi skulle ha lurat gamle Mock, och en historia bör ha ett gott slut. Det här framställer ju oss som ett par idioter. Tja, men publiken tycker om klimax och det fick den nu.

Un commentaire ? C'est ici !

Fill in your details below or click an icon to log in: Logo

You are commenting using your account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.